Hålla sig undan

Kommentera
Härom dagen träffade jag min vän. Har inte träffat honom på väldigt länge och det berodde dels på tidsbrist men också för att jag hållt mig undan. Jag vill inte att dem som aldrig sett mig dålig får se mig i detta läge. När jag berättade hur illa det var så kom han hem till mig, han ville se mig innan han åkte. Denna person är som en bror för mig, ändå håller jag mig undan. Jag vill inte att personer från förr som aldrig upplevt mig så här ska få se hur jag har det nu, vilken kamp jag ständigt kämpar i. För den jag var när dem lärde känna mig, hur jag var när vi umgicks, det är den jag vill vara. Den glada, hyperaktiva och spontana tjejen som skrattar hela tiden. Jag är inte den längre. När han kom förbi så var det stora kontraster sedan sist vi sågs och han sa det "alla gångerna vi tränat, sprungit ute och du sprang fram och tillbaka för att visa mig allt man kunde äta i skogen. Och hur du utmanade mig i styrka i gymmet till detta". Där satt jag med ortoser, dimmig blick och mumlade saker jag redan sagt men glömt bort. Det är så jobbigt att visa mig sådan men jag kan inte göra något åt det. Så om jag håller mig borta är det inte för att jag inte vill träffa folk, för det vill jag, jag saknar det sociala något fruktansvärt. Men jag vill inte visa mig svag, vill inte att folk ska se hur dålig jag blivit. Hur okapabel jag blivit till livet. Då låter jag hellre folk ha kvar minnet av mig som glad och sprallig än sanningen som den är nu. 


Kategori: Tankar