Var hos en ny läkare idag, har aldrig träffat honom innan. Minns inte ens hur många jag träffat och vem i ordningen han är. Men han tog mig på allvar och det kändes så bra! Han kollade överrörligheten och bestämde sig för att skicka mig till Västervik och smärtkliniken där för att utreda om jag har EDS. Han sa att jag avr överrörlig på vissa punkter men inte andra, andra punkter som andra sagt att jag är överrörlig på/inte överrölig. Dock spelar det ingen roll, för jag har fått min remiss äntligen! Nu ska det tas reda på vad som är fel på mig. 
 
I och med att magen inte fungerat senaste tiden så fick jag även lämna blod för att kolla levervärderna samt remiss till gastroskopi om några veckor. För att se så jag inte har pajat levern med alla värktabletter senaste åren. 
 
När läkaren såg ärren så förklarade jag att många läkare har sagt att det sitter psykiskt och skickat hem mig med antidepressiva och på terapi. Läkaren idag sa "vi kan konstatera att det är gammalt så något psykiskt fel är detta idag inte". Höll på att börja gråta när han sa så. Lättnaden att bli trodd, lättnaden att komma framåt, lättnaden att få hjälp. Efter 2 år med motgångar och som jag har kämpat för min rätt till vård går det inte att beskriva min lycka efter detta läkarbesök. Jag får hjälp nu och det finns hopp!
 
 

Äntligen!!

Vårdbesök Kommentera
Var hos en ny läkare idag, har aldrig träffat honom innan. Minns inte ens hur många jag träffat och vem i ordningen han är. Men han tog mig på allvar och det kändes så bra! Han kollade överrörligheten och bestämde sig för att skicka mig till Västervik och smärtkliniken där för att utreda om jag har EDS. Han sa att jag avr överrörlig på vissa punkter men inte andra, andra punkter som andra sagt att jag är överrörlig på/inte överrölig. Dock spelar det ingen roll, för jag har fått min remiss äntligen! Nu ska det tas reda på vad som är fel på mig. 
 
I och med att magen inte fungerat senaste tiden så fick jag även lämna blod för att kolla levervärderna samt remiss till gastroskopi om några veckor. För att se så jag inte har pajat levern med alla värktabletter senaste åren. 
 
När läkaren såg ärren så förklarade jag att många läkare har sagt att det sitter psykiskt och skickat hem mig med antidepressiva och på terapi. Läkaren idag sa "vi kan konstatera att det är gammalt så något psykiskt fel är detta idag inte". Höll på att börja gråta när han sa så. Lättnaden att bli trodd, lättnaden att komma framåt, lättnaden att få hjälp. Efter 2 år med motgångar och som jag har kämpat för min rätt till vård går det inte att beskriva min lycka efter detta läkarbesök. Jag får hjälp nu och det finns hopp!
 
 
Ännu en vaken natt. Hälsan har raserat rätt fort och rätt mycket senast jag skrev. Saker som jag inte haft problem med innan har kraschat för mig och för tillfället kämpar jag sedan några dagar tillbaka att få behålla det jag äter utan att spy eller få katastrofont i magen. Men det löser väl sig så småningom. 

Ska till läkaren idag, en ny en. Hoppas på att han ska tro mig, skicka remiss till smärtkliniken och till Västervik för utredning. Kanske låter som att jag bara vill ha en diagnos och sen är allt bra igen. Inte riktigt. En diagnos ger mig svar, ger andra svar, kan ge mer förståelse, ger möjlighet till rätt behandlingar och framför allt så kommer jag inte vara lika osynligt sjuk längre. Nog för att jag helst av allt inte velat ha en diagnos alls, eller snarare, hade inte velat ha problematiken som sammanställs till en diagnos. Framför allt kan jag inte acceptera och finna mig i min hälsa om jag inte vet vad jag ska finna mig i och acceptera. 

Fått höra så många gånger senaste tiden "du ser ut att må bra" och det gör mig ledsen varje gång. Jag kanske ser ut att må bra, för att jag kämpar för att visa den sidan. För att slippa förklara och ursäkta mig hela tiden. Mitt hem är i topptrim hela tiden. Håller väl på att driva killen till vansinne när jag går och småstädar hela tiden. Mitt hem får aldrig visa hur sjuk jag är. Sminkar mig varje dag, klär mig ordentligt och visar mig inte i mjukisbyxor. Allt för att ingen ska se hur sjuk jag är. Kämpar för att alltid se perfekt ut, att leva i förnekelse för att jag så gärna vill ha tillbaka mitt gamla liv även om jag ger upp hoppet om det lite för varje dag som går. Jag må gå ut med vänner ibland, jag må vara i stallet, jag må träna, jobba, vara på praktik och allt sådant. Allt det kräver så fruktansvärt mycket energi! Inte ens en halv dag på praktiken och jag är så trött att jag skulle kunna somna ståendes. För att ha ont är mer än att vara ha ont, det är ansträngande psykiskt och fysiskt. Man tappar minnet, man är konstant trött och matt och man tappar glädjen i saker för att man inte längre orkar. 

Är så trött på alla kommentarer just nu. Kommentarer som "du måste få hjälp" eller "har du testat detta?" Eller "det blir bättre". För ja, jag borde få hjälp men jag är inte sjukvårdens prio ett direkt så mycket är att vänta på tider. Nej, jag jag inte testat allt men är påläst och vet på ett ungefär vad som fungerar och inte fungerar. Om det inte blir bättre då? Då vill jag inte höra att det kommer bli bättre! Om man vill stötta mig så gör det genom att tro mig, visa att man finns och bryr sig utan att ge några lovord om en bättre framtid utan att veta. En kram kan räcka. Ett samtal, ett meddelande. Vad som helst utom dessa saker som man inte ska säga till någon som är sjuk. Det gör det bara värre och jag mår sämre av det. 



"Du ser frisk ut"

Tankar Kommentera
Ännu en vaken natt. Hälsan har raserat rätt fort och rätt mycket senast jag skrev. Saker som jag inte haft problem med innan har kraschat för mig och för tillfället kämpar jag sedan några dagar tillbaka att få behålla det jag äter utan att spy eller få katastrofont i magen. Men det löser väl sig så småningom. 

Ska till läkaren idag, en ny en. Hoppas på att han ska tro mig, skicka remiss till smärtkliniken och till Västervik för utredning. Kanske låter som att jag bara vill ha en diagnos och sen är allt bra igen. Inte riktigt. En diagnos ger mig svar, ger andra svar, kan ge mer förståelse, ger möjlighet till rätt behandlingar och framför allt så kommer jag inte vara lika osynligt sjuk längre. Nog för att jag helst av allt inte velat ha en diagnos alls, eller snarare, hade inte velat ha problematiken som sammanställs till en diagnos. Framför allt kan jag inte acceptera och finna mig i min hälsa om jag inte vet vad jag ska finna mig i och acceptera. 

Fått höra så många gånger senaste tiden "du ser ut att må bra" och det gör mig ledsen varje gång. Jag kanske ser ut att må bra, för att jag kämpar för att visa den sidan. För att slippa förklara och ursäkta mig hela tiden. Mitt hem är i topptrim hela tiden. Håller väl på att driva killen till vansinne när jag går och småstädar hela tiden. Mitt hem får aldrig visa hur sjuk jag är. Sminkar mig varje dag, klär mig ordentligt och visar mig inte i mjukisbyxor. Allt för att ingen ska se hur sjuk jag är. Kämpar för att alltid se perfekt ut, att leva i förnekelse för att jag så gärna vill ha tillbaka mitt gamla liv även om jag ger upp hoppet om det lite för varje dag som går. Jag må gå ut med vänner ibland, jag må vara i stallet, jag må träna, jobba, vara på praktik och allt sådant. Allt det kräver så fruktansvärt mycket energi! Inte ens en halv dag på praktiken och jag är så trött att jag skulle kunna somna ståendes. För att ha ont är mer än att vara ha ont, det är ansträngande psykiskt och fysiskt. Man tappar minnet, man är konstant trött och matt och man tappar glädjen i saker för att man inte längre orkar. 

Är så trött på alla kommentarer just nu. Kommentarer som "du måste få hjälp" eller "har du testat detta?" Eller "det blir bättre". För ja, jag borde få hjälp men jag är inte sjukvårdens prio ett direkt så mycket är att vänta på tider. Nej, jag jag inte testat allt men är påläst och vet på ett ungefär vad som fungerar och inte fungerar. Om det inte blir bättre då? Då vill jag inte höra att det kommer bli bättre! Om man vill stötta mig så gör det genom att tro mig, visa att man finns och bryr sig utan att ge några lovord om en bättre framtid utan att veta. En kram kan räcka. Ett samtal, ett meddelande. Vad som helst utom dessa saker som man inte ska säga till någon som är sjuk. Det gör det bara värre och jag mår sämre av det.