Vet inte vad som är värst egentligen, att kämpa på som att det inte fanns någon morgondag eller att vara sjukskriven och att allt kommer ifatt.
Jag får höra hur fräsch, hur glad och "frisk" jag ser ut att vara fortfarande av folk. Förstår att det ska menas som en komplimang men det gör motsatsen. Fått höra att jag är bitter och insnöad på bloggen i hur jag skriver, men detta är mitt sätt att hantera och stå ut, att få skriva av mig. När jag väl träffar mina vänner vill jag inte diskutera tråkigheter och mig själv, då vill jag fly från exakt det. Dagar jag inte ska göra något tar jag inte ens på mig kläder. Att gå till affären är en större sak för mig nu än innan, det gör att jag klär på mig och gör mig anständig för att synas ute. Att gå till affären kan bli en anledningen till att jag sminkar mig, bara för att få känna mig lite fin och glömma allt en stund.
Tror inte jag sagt ett ord om smärta för sambon på flera dagar, för det spelar egentligen ingen roll. Han vet att den finns där, så varför ska jag tjata om den?
Denna kamp är inte lätt och jag har genomgått och kommer genomgå saker jag aldrig önskar någon annan i sitt liv. Hade det bara handlat om en acceptans av diagnosen hade det nog varit lättare, men att dessutom leva med konsekvenserna och smärtan av diagnosen samtidigt är ett helvete. Det är tufft. Så jävla svårt. Man önskar hela tiden att man kunde vakna upp och inse att allt bara var en sjukt morbid mardröm, men man vaknar aldrig. Detta är min verklighet.
Jag är stark. Jag kommer klara det. Jag kommer ta mig upp igen och jag kommer kämpa tills jag stupar. Det känns långt borta nu men jag vet att det finns och det är hela tiden mitt mål. Just nu behöver jag all styrka jag kan få som finns omkring mig, för denna del är det jobbigaste. Acceptansen. Tanken på att man numera har en funktionsnedsättning.
Kampen
Tankar KommenteraVet inte vad som är värst egentligen, att kämpa på som att det inte fanns någon morgondag eller att vara sjukskriven och att allt kommer ifatt.
Jag får höra hur fräsch, hur glad och "frisk" jag ser ut att vara fortfarande av folk. Förstår att det ska menas som en komplimang men det gör motsatsen. Fått höra att jag är bitter och insnöad på bloggen i hur jag skriver, men detta är mitt sätt att hantera och stå ut, att få skriva av mig. När jag väl träffar mina vänner vill jag inte diskutera tråkigheter och mig själv, då vill jag fly från exakt det. Dagar jag inte ska göra något tar jag inte ens på mig kläder. Att gå till affären är en större sak för mig nu än innan, det gör att jag klär på mig och gör mig anständig för att synas ute. Att gå till affären kan bli en anledningen till att jag sminkar mig, bara för att få känna mig lite fin och glömma allt en stund.
Tror inte jag sagt ett ord om smärta för sambon på flera dagar, för det spelar egentligen ingen roll. Han vet att den finns där, så varför ska jag tjata om den?
Denna kamp är inte lätt och jag har genomgått och kommer genomgå saker jag aldrig önskar någon annan i sitt liv. Hade det bara handlat om en acceptans av diagnosen hade det nog varit lättare, men att dessutom leva med konsekvenserna och smärtan av diagnosen samtidigt är ett helvete. Det är tufft. Så jävla svårt. Man önskar hela tiden att man kunde vakna upp och inse att allt bara var en sjukt morbid mardröm, men man vaknar aldrig. Detta är min verklighet.
Jag är stark. Jag kommer klara det. Jag kommer ta mig upp igen och jag kommer kämpa tills jag stupar. Det känns långt borta nu men jag vet att det finns och det är hela tiden mitt mål. Just nu behöver jag all styrka jag kan få som finns omkring mig, för denna del är det jobbigaste. Acceptansen. Tanken på att man numera har en funktionsnedsättning.