Vet inte vad som är värst egentligen, att kämpa på som att det inte fanns någon morgondag eller att vara sjukskriven och att allt kommer ifatt. 
 
Jag får höra hur fräsch, hur glad och "frisk" jag ser ut att vara fortfarande av folk. Förstår att det ska menas som en komplimang men det gör motsatsen. Fått höra att jag är bitter och insnöad på bloggen i hur jag skriver, men detta är mitt sätt att hantera och stå ut, att få skriva av mig. När jag väl träffar mina vänner vill jag inte diskutera tråkigheter och mig själv, då vill jag fly från exakt det. Dagar jag inte ska göra något tar jag inte ens på mig kläder. Att gå till affären är en större sak för mig nu än innan, det gör att jag klär på mig och gör mig anständig för att synas ute. Att gå till affären kan bli en anledningen till att jag sminkar mig, bara för att få känna mig lite fin och glömma allt en stund.
 
Tror inte jag sagt ett ord om smärta för sambon på flera dagar, för det spelar egentligen ingen roll. Han vet att den finns där, så varför ska jag tjata om den? 
 
Denna kamp är inte lätt och jag har genomgått och kommer genomgå saker jag aldrig önskar någon annan i sitt liv. Hade det bara handlat om en acceptans av diagnosen hade det nog varit lättare, men att dessutom leva med konsekvenserna och smärtan av diagnosen samtidigt är ett helvete. Det är tufft. Så jävla svårt. Man önskar hela tiden att man kunde vakna upp och inse att allt bara var en sjukt morbid mardröm, men man vaknar aldrig. Detta är min verklighet. 
 
Jag är stark. Jag kommer klara det. Jag kommer ta mig upp igen och jag kommer kämpa tills jag stupar. Det känns långt borta nu men jag vet att det finns och det är hela tiden mitt mål. Just nu behöver jag all styrka jag kan få som finns omkring mig, för denna del är det jobbigaste. Acceptansen. Tanken på att man numera har en funktionsnedsättning.

Kampen

Tankar Kommentera
Vet inte vad som är värst egentligen, att kämpa på som att det inte fanns någon morgondag eller att vara sjukskriven och att allt kommer ifatt. 
 
Jag får höra hur fräsch, hur glad och "frisk" jag ser ut att vara fortfarande av folk. Förstår att det ska menas som en komplimang men det gör motsatsen. Fått höra att jag är bitter och insnöad på bloggen i hur jag skriver, men detta är mitt sätt att hantera och stå ut, att få skriva av mig. När jag väl träffar mina vänner vill jag inte diskutera tråkigheter och mig själv, då vill jag fly från exakt det. Dagar jag inte ska göra något tar jag inte ens på mig kläder. Att gå till affären är en större sak för mig nu än innan, det gör att jag klär på mig och gör mig anständig för att synas ute. Att gå till affären kan bli en anledningen till att jag sminkar mig, bara för att få känna mig lite fin och glömma allt en stund.
 
Tror inte jag sagt ett ord om smärta för sambon på flera dagar, för det spelar egentligen ingen roll. Han vet att den finns där, så varför ska jag tjata om den? 
 
Denna kamp är inte lätt och jag har genomgått och kommer genomgå saker jag aldrig önskar någon annan i sitt liv. Hade det bara handlat om en acceptans av diagnosen hade det nog varit lättare, men att dessutom leva med konsekvenserna och smärtan av diagnosen samtidigt är ett helvete. Det är tufft. Så jävla svårt. Man önskar hela tiden att man kunde vakna upp och inse att allt bara var en sjukt morbid mardröm, men man vaknar aldrig. Detta är min verklighet. 
 
Jag är stark. Jag kommer klara det. Jag kommer ta mig upp igen och jag kommer kämpa tills jag stupar. Det känns långt borta nu men jag vet att det finns och det är hela tiden mitt mål. Just nu behöver jag all styrka jag kan få som finns omkring mig, för denna del är det jobbigaste. Acceptansen. Tanken på att man numera har en funktionsnedsättning.

Efter en lång natt med en del slagsmål och en kudde här och där som fick rycka in så är lägenheten ren, nytvättad, handlat, matlådor gjorda och saker hämtade. Killen kom hem efter en utekväll inatt och vet inte varför men det blir ett sådant farande på honom nattetid då att jag gick göra en kuddbarriär för att skydda mig själv. Tyvärr fick katten sig en knuff och försvann resten av natten från sängen.

Eftersom katten vägrar maten fick vi testa att handla hem ny mat som gick bättre för sig tyckte herren. Nu finns det inget kvar hemma att fixa med. Skönt att få saker gjort! Nu är det bara att planera kommande vecka. Är redan sjukt uttråkad så jag måste göra något varje dag för att kunna känna mig betydelsefull. Ska försöka mig på att träna någon/några dagar iaf men det kan man ju inte göra varje dag! Katten skulle bli kal om jag ägnade dagarna med att klappa honom.

Förslag på saker att göra som man kan ta i sin egen takt och inte allt för fysiskt ansträngande? Något ämne att snöa in sig på? Någon udda serie? Eller ja, vad som helst som inte innebär att jag kan mina 21 tv-kanalers tv-tablå utantill skulle vara rätt skönt att ägna sig åt.

Trötta men effektiva dag

Vardag Kommentera

Efter en lång natt med en del slagsmål och en kudde här och där som fick rycka in så är lägenheten ren, nytvättad, handlat, matlådor gjorda och saker hämtade. Killen kom hem efter en utekväll inatt och vet inte varför men det blir ett sådant farande på honom nattetid då att jag gick göra en kuddbarriär för att skydda mig själv. Tyvärr fick katten sig en knuff och försvann resten av natten från sängen.

Eftersom katten vägrar maten fick vi testa att handla hem ny mat som gick bättre för sig tyckte herren. Nu finns det inget kvar hemma att fixa med. Skönt att få saker gjort! Nu är det bara att planera kommande vecka. Är redan sjukt uttråkad så jag måste göra något varje dag för att kunna känna mig betydelsefull. Ska försöka mig på att träna någon/några dagar iaf men det kan man ju inte göra varje dag! Katten skulle bli kal om jag ägnade dagarna med att klappa honom.

Förslag på saker att göra som man kan ta i sin egen takt och inte allt för fysiskt ansträngande? Något ämne att snöa in sig på? Någon udda serie? Eller ja, vad som helst som inte innebär att jag kan mina 21 tv-kanalers tv-tablå utantill skulle vara rätt skönt att ägna sig åt.

Var tillbaka på smärt- och rehabenheten igår och pratade med läkaren. Min pojkvän var med mig vilket gjorde mig modigare. Jag vet inte vad som blev fel i kommunikationen men fick förklara för henne (för tredje gången av tre) att man inte kan vara ledig från studierna i 10 veckor utan då måste man gå om. Efter en hel del tror jag hon förstod och att jag redan tagtit studieupphåll pga diagnosen, smärtan och nedstämdheten. Sen att försöka få ett läkarintyg tog också en hel del kraft tills alla blivit irriterade. Ett läkarintyg behövs till skolan, jobb, försäkring och försäkringskassan m.m m.m och vi undrade om vi skulle få något läkarintyg av henne och hur vi skulle få det medan hon började prata om att hon inte kunde garantera att jag ens kunde slutföra mina studier. Det tog sin lilla tid men till slut kom vi fram till att hon ska skicka hem läkarintyg. 
 
Det som gjorde mig fly förbannad var när läkaren sa "nu när du är ledig under hösten.." då så sa jag ifrån ordentligt. För mig är att vara ledig det man är på helgen, en fri jobbdag, semester, kanske en resa men framför allt det man gör när man inte pluggar/jobbar för att slappna av och ta tag i saker man inte hinner annars, ha kul och njuta av livet. Att bli tvingad till en sjukskrivning, att bli tvingad till en insikt att man inte längre klarar av att jobba och plugga är inte avslappnande och skönt. Det är inte ledighet det är ångest. För mig är en sjukskrivning en ångest, en ovishet för framtiden och ett misslyckande för att jag inte kan bidra till något i samhället. Jag sa detta till henne men hon envisades med att säga "ledig" gång på gång efter det iaf. 
 
Till hösten kommer jag få gå intensivrehabiliteringen på 10 veckor samt om tid finns innan träffa fysioterapeut, psykolog och arbetsterapeut. Antagligen börjar allt i oktober och tills dess får jag försöka träna upp min kropp, hitta något meningsfullt att göra med livet som jag klarar av och bara vila och hitta mig själv i allt detta. Har en dröm jag haft så länge, kanske går den att uppfylla nu. Får kolla upp möjligheterna. Men efter det jobbiga besöket så fick vi fram det vi ville, läkarintyg och intensivrehabilitering.
 
 

Sjukskriven

Vårdbesök Kommentera
Var tillbaka på smärt- och rehabenheten igår och pratade med läkaren. Min pojkvän var med mig vilket gjorde mig modigare. Jag vet inte vad som blev fel i kommunikationen men fick förklara för henne (för tredje gången av tre) att man inte kan vara ledig från studierna i 10 veckor utan då måste man gå om. Efter en hel del tror jag hon förstod och att jag redan tagtit studieupphåll pga diagnosen, smärtan och nedstämdheten. Sen att försöka få ett läkarintyg tog också en hel del kraft tills alla blivit irriterade. Ett läkarintyg behövs till skolan, jobb, försäkring och försäkringskassan m.m m.m och vi undrade om vi skulle få något läkarintyg av henne och hur vi skulle få det medan hon började prata om att hon inte kunde garantera att jag ens kunde slutföra mina studier. Det tog sin lilla tid men till slut kom vi fram till att hon ska skicka hem läkarintyg. 
 
Det som gjorde mig fly förbannad var när läkaren sa "nu när du är ledig under hösten.." då så sa jag ifrån ordentligt. För mig är att vara ledig det man är på helgen, en fri jobbdag, semester, kanske en resa men framför allt det man gör när man inte pluggar/jobbar för att slappna av och ta tag i saker man inte hinner annars, ha kul och njuta av livet. Att bli tvingad till en sjukskrivning, att bli tvingad till en insikt att man inte längre klarar av att jobba och plugga är inte avslappnande och skönt. Det är inte ledighet det är ångest. För mig är en sjukskrivning en ångest, en ovishet för framtiden och ett misslyckande för att jag inte kan bidra till något i samhället. Jag sa detta till henne men hon envisades med att säga "ledig" gång på gång efter det iaf. 
 
Till hösten kommer jag få gå intensivrehabiliteringen på 10 veckor samt om tid finns innan träffa fysioterapeut, psykolog och arbetsterapeut. Antagligen börjar allt i oktober och tills dess får jag försöka träna upp min kropp, hitta något meningsfullt att göra med livet som jag klarar av och bara vila och hitta mig själv i allt detta. Har en dröm jag haft så länge, kanske går den att uppfylla nu. Får kolla upp möjligheterna. Men efter det jobbiga besöket så fick vi fram det vi ville, läkarintyg och intensivrehabilitering.