Ibland känner jag mig i sådant underläge. Det är hela tiden kropp mot själ som slåss hos mig. Även när jag mådde dåligt psykiskt slogs jag mot mig själv, mot ett självskadebeteende jag inte hade någon kontroll alls över. Även idag pågår denna strid, dock på ett annat sätt. Men någonstans kan man nog kalla det jag gör för ett slags självskadebeteende också. Genom att inte acceptera begränsningarna så strider jag mer och mer mot min kropp än nödvändigt. Jag gör saker jag inte borde eftersom min kropp tar så mycket stryk och energi av mina mentala val. Detta kan vara en kväll med vänner, städa lägenheten eller ett pass på gymmet. Men än så länge har jag för stark vilja för att kunna acceptera mina begränsningar, även om jag vet att mina val skadar i längden. 

På ett annat sätt ger mina sociala val mig mer motivation och kraft att orka. Att träffa mina vänner, få skratta och njuta av att få höra hur andra har det får mig att glömma bort mig själv och mina begränsningar för ett tag. Varför jag klarade jobbet idag och dagarna framöver har att göra med min starka vilja, härliga brukare som jag underlättar för och som ger ett "tack" tillbaka, även om det kan vara något så litet som att ta med tidningen in. Sedan har mina underbara kollegor en stor roll i det hela. Jag får skratta, prata jobb, höra galna historier samtidigt som dem gav mig stöd när jag var med om mitt första dödsfall i yrket. Det sociala stärker mig något oerhört och fyller på mina mentala energidepåer även om dem fysiska minskar. Men så länge jag har fulla mentala energidepåer så orkar jag kämpa i denna kamp lite extra. 

Dock anser jag fortfarande att det på ett sätt ändå är ett självskadebeteende att inte acceptera. För som när jag skar mig så skadar jag fortfarande min kropp. Men jag är inte redo att acceptera ännu. Jag vill fortfarande för mycket för mitt eget bästa. 


Självskadebeteendet finns ännu

Tankar Kommentera
Ibland känner jag mig i sådant underläge. Det är hela tiden kropp mot själ som slåss hos mig. Även när jag mådde dåligt psykiskt slogs jag mot mig själv, mot ett självskadebeteende jag inte hade någon kontroll alls över. Även idag pågår denna strid, dock på ett annat sätt. Men någonstans kan man nog kalla det jag gör för ett slags självskadebeteende också. Genom att inte acceptera begränsningarna så strider jag mer och mer mot min kropp än nödvändigt. Jag gör saker jag inte borde eftersom min kropp tar så mycket stryk och energi av mina mentala val. Detta kan vara en kväll med vänner, städa lägenheten eller ett pass på gymmet. Men än så länge har jag för stark vilja för att kunna acceptera mina begränsningar, även om jag vet att mina val skadar i längden. 

På ett annat sätt ger mina sociala val mig mer motivation och kraft att orka. Att träffa mina vänner, få skratta och njuta av att få höra hur andra har det får mig att glömma bort mig själv och mina begränsningar för ett tag. Varför jag klarade jobbet idag och dagarna framöver har att göra med min starka vilja, härliga brukare som jag underlättar för och som ger ett "tack" tillbaka, även om det kan vara något så litet som att ta med tidningen in. Sedan har mina underbara kollegor en stor roll i det hela. Jag får skratta, prata jobb, höra galna historier samtidigt som dem gav mig stöd när jag var med om mitt första dödsfall i yrket. Det sociala stärker mig något oerhört och fyller på mina mentala energidepåer även om dem fysiska minskar. Men så länge jag har fulla mentala energidepåer så orkar jag kämpa i denna kamp lite extra. 

Dock anser jag fortfarande att det på ett sätt ändå är ett självskadebeteende att inte acceptera. För som när jag skar mig så skadar jag fortfarande min kropp. Men jag är inte redo att acceptera ännu. Jag vill fortfarande för mycket för mitt eget bästa.