Ibland känner jag mig i sådant underläge. Det är hela tiden kropp mot själ som slåss hos mig. Även när jag mådde dåligt psykiskt slogs jag mot mig själv, mot ett självskadebeteende jag inte hade någon kontroll alls över. Även idag pågår denna strid, dock på ett annat sätt. Men någonstans kan man nog kalla det jag gör för ett slags självskadebeteende också. Genom att inte acceptera begränsningarna så strider jag mer och mer mot min kropp än nödvändigt. Jag gör saker jag inte borde eftersom min kropp tar så mycket stryk och energi av mina mentala val. Detta kan vara en kväll med vänner, städa lägenheten eller ett pass på gymmet. Men än så länge har jag för stark vilja för att kunna acceptera mina begränsningar, även om jag vet att mina val skadar i längden. 

På ett annat sätt ger mina sociala val mig mer motivation och kraft att orka. Att träffa mina vänner, få skratta och njuta av att få höra hur andra har det får mig att glömma bort mig själv och mina begränsningar för ett tag. Varför jag klarade jobbet idag och dagarna framöver har att göra med min starka vilja, härliga brukare som jag underlättar för och som ger ett "tack" tillbaka, även om det kan vara något så litet som att ta med tidningen in. Sedan har mina underbara kollegor en stor roll i det hela. Jag får skratta, prata jobb, höra galna historier samtidigt som dem gav mig stöd när jag var med om mitt första dödsfall i yrket. Det sociala stärker mig något oerhört och fyller på mina mentala energidepåer även om dem fysiska minskar. Men så länge jag har fulla mentala energidepåer så orkar jag kämpa i denna kamp lite extra. 

Dock anser jag fortfarande att det på ett sätt ändå är ett självskadebeteende att inte acceptera. För som när jag skar mig så skadar jag fortfarande min kropp. Men jag är inte redo att acceptera ännu. Jag vill fortfarande för mycket för mitt eget bästa. 


Självskadebeteendet finns ännu

Tankar Kommentera
Ibland känner jag mig i sådant underläge. Det är hela tiden kropp mot själ som slåss hos mig. Även när jag mådde dåligt psykiskt slogs jag mot mig själv, mot ett självskadebeteende jag inte hade någon kontroll alls över. Även idag pågår denna strid, dock på ett annat sätt. Men någonstans kan man nog kalla det jag gör för ett slags självskadebeteende också. Genom att inte acceptera begränsningarna så strider jag mer och mer mot min kropp än nödvändigt. Jag gör saker jag inte borde eftersom min kropp tar så mycket stryk och energi av mina mentala val. Detta kan vara en kväll med vänner, städa lägenheten eller ett pass på gymmet. Men än så länge har jag för stark vilja för att kunna acceptera mina begränsningar, även om jag vet att mina val skadar i längden. 

På ett annat sätt ger mina sociala val mig mer motivation och kraft att orka. Att träffa mina vänner, få skratta och njuta av att få höra hur andra har det får mig att glömma bort mig själv och mina begränsningar för ett tag. Varför jag klarade jobbet idag och dagarna framöver har att göra med min starka vilja, härliga brukare som jag underlättar för och som ger ett "tack" tillbaka, även om det kan vara något så litet som att ta med tidningen in. Sedan har mina underbara kollegor en stor roll i det hela. Jag får skratta, prata jobb, höra galna historier samtidigt som dem gav mig stöd när jag var med om mitt första dödsfall i yrket. Det sociala stärker mig något oerhört och fyller på mina mentala energidepåer även om dem fysiska minskar. Men så länge jag har fulla mentala energidepåer så orkar jag kämpa i denna kamp lite extra. 

Dock anser jag fortfarande att det på ett sätt ändå är ett självskadebeteende att inte acceptera. För som när jag skar mig så skadar jag fortfarande min kropp. Men jag är inte redo att acceptera ännu. Jag vill fortfarande för mycket för mitt eget bästa. 


Jag minns att jag tyckte det var svårt, minst för mina föräldrar. Det var svårt att en dag bara gå i kortärmat ut till köket. Det fanns en spärr där. För jag visste vad jag hade gjort, jag visste hur det såg ut och hur fel det var. Jag ville inte ha kommentarer om det hela för jag skämdes som det var. Första gången mina föräldrar fick se var på en maskeradhoppning då jag var utklädd till ängel och hade trekvartsärmat. När jag väl hade visat en gång så var det lugnt sen. Det var just att ta det steget som var jobbigt.
 
På den tiden umgicks jag i väldigt många kretsar och väldigt olika. Jag hade en blogg där jag skrev ut mitt namn i någon gång. När jag väl kom ut med att visa mina ärr öppet så fick jag många reaktioner. Folk jag gick förbi på gatan pekade, "viskade" om hur äckligt det såg ut och några tog till och med steget att skrika det efter mig. Det började till och med ringa från hemliga nummer till mig på nätterna och kvällarna. Ibland var det tyst, ibland hörde man skratt och ibland fick man en kommentar hur äcklig och patetisk man var. 
 
Men det som gjorde att jag orkade stå ut var att det även hörde av sig unga tjejer eller bekanta till dem som bad om hjälp. De ville ha hjälp att sluta eftersom de såg att jag hade gjort det. Jag träffade tre tjejer som jag pratade med och som hörde av sig varje gång dem kände suget. Alla tre slutade under den tiden jag pratade med dem. Sen kom saker upp i livet som gjorde att vi tappade kontakten. Ser de ibland på stan och dem ser lyckliga ut. Den känslan att kunna hjälpa någon annan som inte hade kommit lika långt som mig, det gjorde att jag orkade stå ut med glåporden, ryktena och jag bytte nummer efter det också för att slippa telefonsamtalen. 
 
 

Att komma ut med ärr

Psykisk ohälsa Kommentera
Jag minns att jag tyckte det var svårt, minst för mina föräldrar. Det var svårt att en dag bara gå i kortärmat ut till köket. Det fanns en spärr där. För jag visste vad jag hade gjort, jag visste hur det såg ut och hur fel det var. Jag ville inte ha kommentarer om det hela för jag skämdes som det var. Första gången mina föräldrar fick se var på en maskeradhoppning då jag var utklädd till ängel och hade trekvartsärmat. När jag väl hade visat en gång så var det lugnt sen. Det var just att ta det steget som var jobbigt.
 
På den tiden umgicks jag i väldigt många kretsar och väldigt olika. Jag hade en blogg där jag skrev ut mitt namn i någon gång. När jag väl kom ut med att visa mina ärr öppet så fick jag många reaktioner. Folk jag gick förbi på gatan pekade, "viskade" om hur äckligt det såg ut och några tog till och med steget att skrika det efter mig. Det började till och med ringa från hemliga nummer till mig på nätterna och kvällarna. Ibland var det tyst, ibland hörde man skratt och ibland fick man en kommentar hur äcklig och patetisk man var. 
 
Men det som gjorde att jag orkade stå ut var att det även hörde av sig unga tjejer eller bekanta till dem som bad om hjälp. De ville ha hjälp att sluta eftersom de såg att jag hade gjort det. Jag träffade tre tjejer som jag pratade med och som hörde av sig varje gång dem kände suget. Alla tre slutade under den tiden jag pratade med dem. Sen kom saker upp i livet som gjorde att vi tappade kontakten. Ser de ibland på stan och dem ser lyckliga ut. Den känslan att kunna hjälpa någon annan som inte hade kommit lika långt som mig, det gjorde att jag orkade stå ut med glåporden, ryktena och jag bytte nummer efter det också för att slippa telefonsamtalen. 
 
 
En dag när jag jobbade i vården och var hemma hos en vårdtagare fick jag mig en tankeställare. Jag fick höra något jag aldrig kommer glömma av någon jag minst hade trott det ifrån. Stod och fixade i hemmet och personen var bredvid i samma rum när jag plötsligt får höra:
 
" - Vet du om varför zebror har ränder?"
" Jag - Nej, varför har dem det?"
" - för att ränderna förvirrar djuren som vill fånga dem. Så att de kan fortsätta leva sitt liv i frihet. Du vet om att du är en zebraflicka va?"
 
Detta satte sig djupt hos mig, första kommentaren jag fick inom vården. Därefter har jag fått andra starka reaktioner från vårdtagare, en tog min hand och pussade sedan på min arm och bad mig lova gråtmilt att aldrig mer göra så. En annan tyckte mina "zebratatueringar i vitt bläck" var betydligt snyggare än alla som har tatueringar i färg. Så nog väcker det reaktioner för på jobbet kan jag inte dölja ärren av hygieniska regler med att inte ha långärmat. Dock är inte det något problem för jag har kommit så långt att jag glömmer bort dem ibland. Jag har inga problem att prata om det eller när folk frågar om mina armar. Det var länge sedan och jag är över det. Samtidigt vill jag inte bli av med ärren, för dem är en så stor del av mig, dem visar vad jag är kapabel till, vilken styrka jag bär inom mig. Det är ett bevis på att jag aldrig kommer sluta kämpa. 
 
För många år sedan när jag precis börjat visa armarna(/benen/magen) och tyckte det var väldigt jobbigt så läste jag en bok. Zebraflickan av Sofia Åkermann. Hon kallade personer med ärr för zebror. Det var så oerhört vackert att jag tog efter det. Jag är en zebraflicka! Jag har ränder och jag skäms inte för dem. Så varför gå runt och säga att det är spår av självskadebeteende och en svår tid när man snarare kan se det som att man är en zebra med styrkeränder över kroppen. 
 
 

Jag är en zebraflicka

Psykisk ohälsa Kommentera
En dag när jag jobbade i vården och var hemma hos en vårdtagare fick jag mig en tankeställare. Jag fick höra något jag aldrig kommer glömma av någon jag minst hade trott det ifrån. Stod och fixade i hemmet och personen var bredvid i samma rum när jag plötsligt får höra:
 
" - Vet du om varför zebror har ränder?"
" Jag - Nej, varför har dem det?"
" - för att ränderna förvirrar djuren som vill fånga dem. Så att de kan fortsätta leva sitt liv i frihet. Du vet om att du är en zebraflicka va?"
 
Detta satte sig djupt hos mig, första kommentaren jag fick inom vården. Därefter har jag fått andra starka reaktioner från vårdtagare, en tog min hand och pussade sedan på min arm och bad mig lova gråtmilt att aldrig mer göra så. En annan tyckte mina "zebratatueringar i vitt bläck" var betydligt snyggare än alla som har tatueringar i färg. Så nog väcker det reaktioner för på jobbet kan jag inte dölja ärren av hygieniska regler med att inte ha långärmat. Dock är inte det något problem för jag har kommit så långt att jag glömmer bort dem ibland. Jag har inga problem att prata om det eller när folk frågar om mina armar. Det var länge sedan och jag är över det. Samtidigt vill jag inte bli av med ärren, för dem är en så stor del av mig, dem visar vad jag är kapabel till, vilken styrka jag bär inom mig. Det är ett bevis på att jag aldrig kommer sluta kämpa. 
 
För många år sedan när jag precis börjat visa armarna(/benen/magen) och tyckte det var väldigt jobbigt så läste jag en bok. Zebraflickan av Sofia Åkermann. Hon kallade personer med ärr för zebror. Det var så oerhört vackert att jag tog efter det. Jag är en zebraflicka! Jag har ränder och jag skäms inte för dem. Så varför gå runt och säga att det är spår av självskadebeteende och en svår tid när man snarare kan se det som att man är en zebra med styrkeränder över kroppen.