Det här med att ha en ständig kamp med sig själv är det nog många som känner igen. Det där tvivlet och dåliga samvetet som gnager i bakhuvudet. "Om jag gjort så? Om jag bara? Om jag inte?"


För mig har det alltid handlat om allt eller inget - inom allt. Går in helhjärtat i sådana perioder att jag inte kan se något annat och så fort jag aviker kommer rösten igen "men borde inte du.." Nej, egentligen borde jag inte. Det enda jag bör är att lära mig ordet "lagom" och förhålla mig till det. Det är inte sunt att träna 20 gånger per vecka, men det är heller inte sunt att aldrig träna. Det är inte sunt att vräka i sig onyttigheter utan stopp men är det verkligen nödvändigt att gå glutenfri/sockerfri vegan på rawfood så fort man tänker "jag bör nog äta nyttigare"? Nej på den frågan också. 

Men sådan är jag. Allt eller inget. Dessa perioder blir totalt maniska. Just nu är det att försöka komma i form efter att min kära diagnos tyckte det vore trevligt med vätskepåslag i kroppen på X antal kilon och några till. Vaknade varje morgon och trodde hela jag skulle sprängas, för hur sjutton får 4 kg vätska plats i en kropp på några dagar?! Under denna period är allt jag tänker på mat och träning. Räknar varenda kalori jag äter, räknar varje kalori jag tränar bort (jo jag vet att det inte är exakt men på ett ungefär). Har ångest inför jul (vaddå, måste man äta normalt då? Hur ska jag klara det? Hur ska jag inte falla tillbaka i inget-beteendet igen där jag inte längre räknar och kan gå upp i vikt igen? Hur ska jag hinna träna? Måste lägga upp träningsscheman för varje dag!) 

Så idag, studierna skrek på mig "vi vill bli klara!" Och jag kände "men då kan jag inte förlora mina hatade kalorier". Det blev en kompromiss - en kort promenad kring kvarteret för att ta lite paus och frisk luft från studierna. Kvarteret slutade i 4 stadsdelar på över en timme. Hallå?! Har jag inte försökt att lära mig detta genom att åka till Linköping i 10 veckor på rehabilitering? Att det är just detta jag ska jobba med? Att jag inte är övermänsklig och att det inte är sunt att hålla på med allt eller inget hela tiden? Jo, men det är heller inte lätt att förhålla sig till något nytt när man ALLTID gjort såhär. Och varför ser man det alltid efteråt när man inte kan stoppa sig själv längre? Jag måste ha en liten gubbe i skallen som kopplar om mina hjärnceller ibland och sätter min logik på ljudlöst. 

Och nej, det behöver inte oroas för mig. Och nej, jag har inte ätstörningar. Och ja, jag försöker jobba på det. Och ja, jag vet att jag snart sitter där med max 3-4 pass i veckan på gymmet och en hälsosam kost. Åtminstone är det mitt mål. 

Jag kan inte vara ensam om detta extrema beteendet, eller?

Det här med "allt eller inget"-beteende

Tankar Kommentera

Det här med att ha en ständig kamp med sig själv är det nog många som känner igen. Det där tvivlet och dåliga samvetet som gnager i bakhuvudet. "Om jag gjort så? Om jag bara? Om jag inte?"


För mig har det alltid handlat om allt eller inget - inom allt. Går in helhjärtat i sådana perioder att jag inte kan se något annat och så fort jag aviker kommer rösten igen "men borde inte du.." Nej, egentligen borde jag inte. Det enda jag bör är att lära mig ordet "lagom" och förhålla mig till det. Det är inte sunt att träna 20 gånger per vecka, men det är heller inte sunt att aldrig träna. Det är inte sunt att vräka i sig onyttigheter utan stopp men är det verkligen nödvändigt att gå glutenfri/sockerfri vegan på rawfood så fort man tänker "jag bör nog äta nyttigare"? Nej på den frågan också. 

Men sådan är jag. Allt eller inget. Dessa perioder blir totalt maniska. Just nu är det att försöka komma i form efter att min kära diagnos tyckte det vore trevligt med vätskepåslag i kroppen på X antal kilon och några till. Vaknade varje morgon och trodde hela jag skulle sprängas, för hur sjutton får 4 kg vätska plats i en kropp på några dagar?! Under denna period är allt jag tänker på mat och träning. Räknar varenda kalori jag äter, räknar varje kalori jag tränar bort (jo jag vet att det inte är exakt men på ett ungefär). Har ångest inför jul (vaddå, måste man äta normalt då? Hur ska jag klara det? Hur ska jag inte falla tillbaka i inget-beteendet igen där jag inte längre räknar och kan gå upp i vikt igen? Hur ska jag hinna träna? Måste lägga upp träningsscheman för varje dag!) 

Så idag, studierna skrek på mig "vi vill bli klara!" Och jag kände "men då kan jag inte förlora mina hatade kalorier". Det blev en kompromiss - en kort promenad kring kvarteret för att ta lite paus och frisk luft från studierna. Kvarteret slutade i 4 stadsdelar på över en timme. Hallå?! Har jag inte försökt att lära mig detta genom att åka till Linköping i 10 veckor på rehabilitering? Att det är just detta jag ska jobba med? Att jag inte är övermänsklig och att det inte är sunt att hålla på med allt eller inget hela tiden? Jo, men det är heller inte lätt att förhålla sig till något nytt när man ALLTID gjort såhär. Och varför ser man det alltid efteråt när man inte kan stoppa sig själv längre? Jag måste ha en liten gubbe i skallen som kopplar om mina hjärnceller ibland och sätter min logik på ljudlöst. 

Och nej, det behöver inte oroas för mig. Och nej, jag har inte ätstörningar. Och ja, jag försöker jobba på det. Och ja, jag vet att jag snart sitter där med max 3-4 pass i veckan på gymmet och en hälsosam kost. Åtminstone är det mitt mål. 

Jag kan inte vara ensam om detta extrema beteendet, eller?

Var ett tag sedan jag skrev. Man kanske skulle kunna tro att jag har all tid i världen som sjukskriven men knappast! Allt tar dubbelt så lång tid och massa vila mellan varje sak så en i planerad sak om dagen har jag haft som mål för att göra mer än bara vila. Samtidigt som jag gör allt man ska för att bli bättre så blir jag sämre dagligen. Min rehabilitering på smärt och rehab kliniken börjar på måndag och allt är kaos inför det med intyg, FK, besök, formulär och så mycket mer.

Tror jag hamnat i första stadiet utav acceptans, även om jag inte accepterat mitt liv och min kroniska diagnos ännu. Inför allt jag gör ställer jag mig frågan "ger detta mig någon energi eller tar det energi?" Om svaret är att det ger energi så kommer följdfrågan "fysiskt eller psykiskt?" Saker som att träffa vänner det tar mycket fysisk energi, men ger psykisk energi som på sikt ger mig kraft att hålla humöret uppe och orka den fysiska biten. Att gå till gymmet ger kortsiktigt psykisk energi och på sikt fysisk ork och kraft. Liknande med stallet. Det tar fysisk energi men jag mår så bra psykiskt efter att få ha umgåtts kring hästarna. Att vila ger fysisk energi men påverkar den psykiska negativt.

Vad jag än gör är det ett val som numera tar energi på något sätt. Energi som jag tidigare tog för givet.

Psykisk och fysisk energi

Vardag Kommentera

Var ett tag sedan jag skrev. Man kanske skulle kunna tro att jag har all tid i världen som sjukskriven men knappast! Allt tar dubbelt så lång tid och massa vila mellan varje sak så en i planerad sak om dagen har jag haft som mål för att göra mer än bara vila. Samtidigt som jag gör allt man ska för att bli bättre så blir jag sämre dagligen. Min rehabilitering på smärt och rehab kliniken börjar på måndag och allt är kaos inför det med intyg, FK, besök, formulär och så mycket mer.

Tror jag hamnat i första stadiet utav acceptans, även om jag inte accepterat mitt liv och min kroniska diagnos ännu. Inför allt jag gör ställer jag mig frågan "ger detta mig någon energi eller tar det energi?" Om svaret är att det ger energi så kommer följdfrågan "fysiskt eller psykiskt?" Saker som att träffa vänner det tar mycket fysisk energi, men ger psykisk energi som på sikt ger mig kraft att hålla humöret uppe och orka den fysiska biten. Att gå till gymmet ger kortsiktigt psykisk energi och på sikt fysisk ork och kraft. Liknande med stallet. Det tar fysisk energi men jag mår så bra psykiskt efter att få ha umgåtts kring hästarna. Att vila ger fysisk energi men påverkar den psykiska negativt.

Vad jag än gör är det ett val som numera tar energi på något sätt. Energi som jag tidigare tog för givet.

Vet inte vad som är värst egentligen, att kämpa på som att det inte fanns någon morgondag eller att vara sjukskriven och att allt kommer ifatt. 
 
Jag får höra hur fräsch, hur glad och "frisk" jag ser ut att vara fortfarande av folk. Förstår att det ska menas som en komplimang men det gör motsatsen. Fått höra att jag är bitter och insnöad på bloggen i hur jag skriver, men detta är mitt sätt att hantera och stå ut, att få skriva av mig. När jag väl träffar mina vänner vill jag inte diskutera tråkigheter och mig själv, då vill jag fly från exakt det. Dagar jag inte ska göra något tar jag inte ens på mig kläder. Att gå till affären är en större sak för mig nu än innan, det gör att jag klär på mig och gör mig anständig för att synas ute. Att gå till affären kan bli en anledningen till att jag sminkar mig, bara för att få känna mig lite fin och glömma allt en stund.
 
Tror inte jag sagt ett ord om smärta för sambon på flera dagar, för det spelar egentligen ingen roll. Han vet att den finns där, så varför ska jag tjata om den? 
 
Denna kamp är inte lätt och jag har genomgått och kommer genomgå saker jag aldrig önskar någon annan i sitt liv. Hade det bara handlat om en acceptans av diagnosen hade det nog varit lättare, men att dessutom leva med konsekvenserna och smärtan av diagnosen samtidigt är ett helvete. Det är tufft. Så jävla svårt. Man önskar hela tiden att man kunde vakna upp och inse att allt bara var en sjukt morbid mardröm, men man vaknar aldrig. Detta är min verklighet. 
 
Jag är stark. Jag kommer klara det. Jag kommer ta mig upp igen och jag kommer kämpa tills jag stupar. Det känns långt borta nu men jag vet att det finns och det är hela tiden mitt mål. Just nu behöver jag all styrka jag kan få som finns omkring mig, för denna del är det jobbigaste. Acceptansen. Tanken på att man numera har en funktionsnedsättning.

Kampen

Tankar Kommentera
Vet inte vad som är värst egentligen, att kämpa på som att det inte fanns någon morgondag eller att vara sjukskriven och att allt kommer ifatt. 
 
Jag får höra hur fräsch, hur glad och "frisk" jag ser ut att vara fortfarande av folk. Förstår att det ska menas som en komplimang men det gör motsatsen. Fått höra att jag är bitter och insnöad på bloggen i hur jag skriver, men detta är mitt sätt att hantera och stå ut, att få skriva av mig. När jag väl träffar mina vänner vill jag inte diskutera tråkigheter och mig själv, då vill jag fly från exakt det. Dagar jag inte ska göra något tar jag inte ens på mig kläder. Att gå till affären är en större sak för mig nu än innan, det gör att jag klär på mig och gör mig anständig för att synas ute. Att gå till affären kan bli en anledningen till att jag sminkar mig, bara för att få känna mig lite fin och glömma allt en stund.
 
Tror inte jag sagt ett ord om smärta för sambon på flera dagar, för det spelar egentligen ingen roll. Han vet att den finns där, så varför ska jag tjata om den? 
 
Denna kamp är inte lätt och jag har genomgått och kommer genomgå saker jag aldrig önskar någon annan i sitt liv. Hade det bara handlat om en acceptans av diagnosen hade det nog varit lättare, men att dessutom leva med konsekvenserna och smärtan av diagnosen samtidigt är ett helvete. Det är tufft. Så jävla svårt. Man önskar hela tiden att man kunde vakna upp och inse att allt bara var en sjukt morbid mardröm, men man vaknar aldrig. Detta är min verklighet. 
 
Jag är stark. Jag kommer klara det. Jag kommer ta mig upp igen och jag kommer kämpa tills jag stupar. Det känns långt borta nu men jag vet att det finns och det är hela tiden mitt mål. Just nu behöver jag all styrka jag kan få som finns omkring mig, för denna del är det jobbigaste. Acceptansen. Tanken på att man numera har en funktionsnedsättning.