Det här med att ha en ständig kamp med sig själv är det nog många som känner igen. Det där tvivlet och dåliga samvetet som gnager i bakhuvudet. "Om jag gjort så? Om jag bara? Om jag inte?"


För mig har det alltid handlat om allt eller inget - inom allt. Går in helhjärtat i sådana perioder att jag inte kan se något annat och så fort jag aviker kommer rösten igen "men borde inte du.." Nej, egentligen borde jag inte. Det enda jag bör är att lära mig ordet "lagom" och förhålla mig till det. Det är inte sunt att träna 20 gånger per vecka, men det är heller inte sunt att aldrig träna. Det är inte sunt att vräka i sig onyttigheter utan stopp men är det verkligen nödvändigt att gå glutenfri/sockerfri vegan på rawfood så fort man tänker "jag bör nog äta nyttigare"? Nej på den frågan också. 

Men sådan är jag. Allt eller inget. Dessa perioder blir totalt maniska. Just nu är det att försöka komma i form efter att min kära diagnos tyckte det vore trevligt med vätskepåslag i kroppen på X antal kilon och några till. Vaknade varje morgon och trodde hela jag skulle sprängas, för hur sjutton får 4 kg vätska plats i en kropp på några dagar?! Under denna period är allt jag tänker på mat och träning. Räknar varenda kalori jag äter, räknar varje kalori jag tränar bort (jo jag vet att det inte är exakt men på ett ungefär). Har ångest inför jul (vaddå, måste man äta normalt då? Hur ska jag klara det? Hur ska jag inte falla tillbaka i inget-beteendet igen där jag inte längre räknar och kan gå upp i vikt igen? Hur ska jag hinna träna? Måste lägga upp träningsscheman för varje dag!) 

Så idag, studierna skrek på mig "vi vill bli klara!" Och jag kände "men då kan jag inte förlora mina hatade kalorier". Det blev en kompromiss - en kort promenad kring kvarteret för att ta lite paus och frisk luft från studierna. Kvarteret slutade i 4 stadsdelar på över en timme. Hallå?! Har jag inte försökt att lära mig detta genom att åka till Linköping i 10 veckor på rehabilitering? Att det är just detta jag ska jobba med? Att jag inte är övermänsklig och att det inte är sunt att hålla på med allt eller inget hela tiden? Jo, men det är heller inte lätt att förhålla sig till något nytt när man ALLTID gjort såhär. Och varför ser man det alltid efteråt när man inte kan stoppa sig själv längre? Jag måste ha en liten gubbe i skallen som kopplar om mina hjärnceller ibland och sätter min logik på ljudlöst. 

Och nej, det behöver inte oroas för mig. Och nej, jag har inte ätstörningar. Och ja, jag försöker jobba på det. Och ja, jag vet att jag snart sitter där med max 3-4 pass i veckan på gymmet och en hälsosam kost. Åtminstone är det mitt mål. 

Jag kan inte vara ensam om detta extrema beteendet, eller?

Det här med "allt eller inget"-beteende

Tankar Kommentera

Det här med att ha en ständig kamp med sig själv är det nog många som känner igen. Det där tvivlet och dåliga samvetet som gnager i bakhuvudet. "Om jag gjort så? Om jag bara? Om jag inte?"


För mig har det alltid handlat om allt eller inget - inom allt. Går in helhjärtat i sådana perioder att jag inte kan se något annat och så fort jag aviker kommer rösten igen "men borde inte du.." Nej, egentligen borde jag inte. Det enda jag bör är att lära mig ordet "lagom" och förhålla mig till det. Det är inte sunt att träna 20 gånger per vecka, men det är heller inte sunt att aldrig träna. Det är inte sunt att vräka i sig onyttigheter utan stopp men är det verkligen nödvändigt att gå glutenfri/sockerfri vegan på rawfood så fort man tänker "jag bör nog äta nyttigare"? Nej på den frågan också. 

Men sådan är jag. Allt eller inget. Dessa perioder blir totalt maniska. Just nu är det att försöka komma i form efter att min kära diagnos tyckte det vore trevligt med vätskepåslag i kroppen på X antal kilon och några till. Vaknade varje morgon och trodde hela jag skulle sprängas, för hur sjutton får 4 kg vätska plats i en kropp på några dagar?! Under denna period är allt jag tänker på mat och träning. Räknar varenda kalori jag äter, räknar varje kalori jag tränar bort (jo jag vet att det inte är exakt men på ett ungefär). Har ångest inför jul (vaddå, måste man äta normalt då? Hur ska jag klara det? Hur ska jag inte falla tillbaka i inget-beteendet igen där jag inte längre räknar och kan gå upp i vikt igen? Hur ska jag hinna träna? Måste lägga upp träningsscheman för varje dag!) 

Så idag, studierna skrek på mig "vi vill bli klara!" Och jag kände "men då kan jag inte förlora mina hatade kalorier". Det blev en kompromiss - en kort promenad kring kvarteret för att ta lite paus och frisk luft från studierna. Kvarteret slutade i 4 stadsdelar på över en timme. Hallå?! Har jag inte försökt att lära mig detta genom att åka till Linköping i 10 veckor på rehabilitering? Att det är just detta jag ska jobba med? Att jag inte är övermänsklig och att det inte är sunt att hålla på med allt eller inget hela tiden? Jo, men det är heller inte lätt att förhålla sig till något nytt när man ALLTID gjort såhär. Och varför ser man det alltid efteråt när man inte kan stoppa sig själv längre? Jag måste ha en liten gubbe i skallen som kopplar om mina hjärnceller ibland och sätter min logik på ljudlöst. 

Och nej, det behöver inte oroas för mig. Och nej, jag har inte ätstörningar. Och ja, jag försöker jobba på det. Och ja, jag vet att jag snart sitter där med max 3-4 pass i veckan på gymmet och en hälsosam kost. Åtminstone är det mitt mål. 

Jag kan inte vara ensam om detta extrema beteendet, eller?