Dessa veckor på ett äldreboende har jag varit med om flera dödsfall. Tre gånger har personer rullats förbi övertäckta. En dag hände det igen och det tog hårdare på något vis. Vi skulle in och hämta något och vi visste inte om personen blivit hämtad eller inte. Jag kunde inte gå in. Det gick inte. Personen låg kvar och min handledare kom ut därifrån och var helt oberörd.
Flera kanske är vana vid detta, har lärt sig att hantera det. Men detta är något jag inte kommer vänja mig vid i första hand. Jag vet att jag måste vara professionell och sköta det snyggt, och jag kommer göra det. Men det kommer vara tungt. Det kommer beröra. Även om jag inte känner personen eller att det inte är någon anhörig till mig så är det en människa oavsett. Det jobbigaste är dock anhöriga och att man inte kan ta ifrån dem den smärtan. Se hur dem skriker, gråter och är helt desperata. Det gör ondast av allt. Man kan inte hjälpa alla, lindra all smärta och ta ifrån all orättvisa i världen. Hur mycket man än hade önskat man kunde.