Svårt att vänja sig.

Kommentera
En sak man får vara förberedd på inom arbete inom vården kommer vara att risken finns att man stöter på fall där personen dör framför en eller precis dött. Det är en svår sak att vänja sig vid och det sitter kvar. Min första sommar i vården, var hos ett underbart trevligt par flera gånger dagligen. Var ledig några dagar och så hade personen gått bort. Det var väntat och jag fick hämta hjälpmedlen och där fanns partnern kvar som kastade sig runt min hals och vi grät tillsammans. I höstas kom jag för första gången till någon jag aldrig varit hos och som tog sina sista andetag precis när vi kommit in i rummet. Det jobbigaste på något sätt är dem anhörigas reaktioner. Man vill trösta. Man vill lindra deras smärta. Men man kan inte. Där och då kunde jag inte. Är glad att jag inte var själv den gången och jag grät hela vägen därifrån. 

Dessa veckor på ett äldreboende har jag varit med om flera dödsfall. Tre gånger har personer rullats förbi övertäckta. En dag hände det igen och det tog hårdare på något vis. Vi skulle in och hämta något och vi visste inte om personen blivit hämtad eller inte. Jag kunde inte gå in. Det gick inte. Personen låg kvar och min handledare kom ut därifrån och var helt oberörd. 

Flera kanske är vana vid detta, har lärt sig att hantera det. Men detta är något jag inte kommer vänja mig vid i första hand. Jag vet att jag måste vara professionell och sköta det snyggt, och jag kommer göra det. Men det kommer vara tungt. Det kommer beröra. Även om jag inte känner personen eller att det inte är någon anhörig till mig så är det en människa oavsett. Det jobbigaste är dock anhöriga och att man inte kan ta ifrån dem den smärtan. Se hur dem skriker, gråter och är helt desperata. Det gör ondast av allt. Man kan inte hjälpa alla, lindra all smärta och ta ifrån all orättvisa i världen. Hur mycket man än hade önskat man kunde.