Jag är okej igen

Kommentera
Det har varit några riktigt jobbiga dagar/veckor senaste tiden. Fick reda på att jag kuggade på tentan och jag vet inte hur länge jag grät för det, hur jag började tvivla på om jag ens skulle fortsätta mina studier, om jag ens var lämpad som arbetsterapeut, om jag skulle gå in i hemtjänsten helt och hållet samtidigt som jag kände att min kropp inte håller för hemtjänsten. Så mycket som snurrade i mitt huvud och jag skämdes så för att jag inte klarade tentan, så pass att jag fortfarande inte ringt upp farmor som ringde för en vecka sedan och talade in ett meddelande där hon undrade hur tentan gick. 
 
På allt detta har jag jobbat, i en annan grupp än vad jag är van vid så jag känner inte alla så väl ännu eller kan rutinerna hos dem jag gått till. Många är supersöta och jättemysiga men några, eller mest en har skällt på mig så jag gått därifrån med paniken i bröstet och gråten i halsen och sedan ångest för att gå tillbaka igen. Jag kan inte säga ifrån, skriker någon på mig så blir jag mer som en liten rädd hund och backar med svansen mellan benen. 
Men denna person och jag pratade om detta när ingen var irriterad och jag fick ett löfte om att inget sådant skulle hända igen, än så länge har det hållts men vi får se nästa gång. 
 
Har jobbat massa hela julen. Har inte träffat min familj så mycket utan har tillbringat tiden hos ensamma pensionärer och pratat lite extra länge med dem istället. 
 
Sedan har jag haft väldigt ont senaste tiden, tror det har lite med att jag psykiskt bara gav upp på allt också. Struntade i allt och åt till och med socker, vilket bara förvärrar smärtan men jag kände bara skitsamma. Nu har jag dock ändrat inställning och tagit mig tillbaka igen. Är i ett skedde där jag känner "fuck pain"  - jag ska göra vad jag vill göra. Så har faktiskt börjat träna lite smått igen, korta pass, en promenad här och lite spinning där. Har bytt gym till ett som är öppet nästan hela tiden vilket gör det lättare för mig att ta det när jag känner mig som bäst på dagen. Dessutom har jag kört mycket balansövningar och sjukgymnastik för att få upp alla småmuskler i kroppen. Jag vet att träningen kommer göra mycket för mig men att komma dit är en lång smärtsam väg innan det släpper. Men jag är beslutsam och ska dit, nu eller aldrig.
 
För att komma ur detta totala magfall så har jag pysslat, extremt mycket. Fick ihop 21 timmar pyssel på 4 dagar. Jag blev lugn av det, jag fick se att jag kunde åstakomma med något och jag kände mig stolt. All den tiden så kunde jag tänka igenom allt medan jag gjorde något fint. Jag behövde verkligen det. Att jag sen var i stallet i fredags och fick så mycket gos och pussar av hästen stärkte ännu mer och sedan igår red vi ett pass i ridhuset som gick klockrent. Det kändes helt underbart, just eftersom tränaren påpekade min balans sist och att den inte gick ihop med hästens obalans så kändes det skönt att kunna klara ut något första ridturen efter träningen, annars har jag bara gått eller tömkört henne. Mycket av sjukgymnastiken jag gör är för att bli balanserad i bålen så jag kan fortsätta rida och göra framsteg som en stabil ryttare. 
 
Så nu blickar jag framåt igen, jag ska träna, jag ska ta mig igenom skolan och utbildningen, jag ska bli bättre, jag ska sköta kosten, jag ska klara jobbet och framför allt, jag ska tänka positivt. ♥