Morgonen började med ett möte på universitetet hos funktionshinderkoordinatorn. Funktionshinder. Känns fortfarande konstigt att säga. "Jag har en funktionsnedsättning som bildar funktionshinder om inte min miljö och aktivitet är anpassad utifrån mina förmågor sedda till funktionsnedsättningen jag lever med." Några funktionshinder lär jag inte ha i studierna utifrån vad universitetet kan erbjuda mig iaf! Var ett bra möte där många bra förslag kom upp och det finns så mycket som går att göra för att anpassa studierna nu när jag har på papper att jag faktiskt har en diagnos som innebär problematik för mig.
Några utav åtgärderna för att underlätta var att jag får ha anpassad stol i salarna för föreläsningar och basgrupp = mindre ont i rygg = mindre smärta = mer fokus. Skriva tenta på dator i litet rum med anpassad stol och möjlighet att resa på mig samt förlängd tentamenstid = mindre smärta = mer fokus = mindre stress = chansen att eleminera total kortslutning i skallen. Anteckningshjälp på föreläsningar = mer fokus på föreläsningen och mindre smärta.
Har även starka funderingar på att våga vara mer öppen om mitt tillstånd. Låta lärare och medstudenter förstå varför jag måste ställa mig upp då och då, varför jag kan börja sluddra och tappa ord och varför jag kommer ha mina anpassningar. Men det är bara en tanke än så länge. Dock värd att reflektera över. Det lär bli svårast eftersom jag alltid försökt dölja att jag är sjuk. Kanske en del av acceptansen att våga erkänna?
Hur som är jag tacksam över vad universitet kan göra för mig. Nu har jag inga anledningar till att misslyckas!
Morgonen började med ett möte på universitetet hos funktionshinderkoordinatorn. Funktionshinder. Känns fortfarande konstigt att säga. "Jag har en funktionsnedsättning som bildar funktionshinder om inte min miljö och aktivitet är anpassad utifrån mina förmågor sedda till funktionsnedsättningen jag lever med." Några funktionshinder lär jag inte ha i studierna utifrån vad universitetet kan erbjuda mig iaf! Var ett bra möte där många bra förslag kom upp och det finns så mycket som går att göra för att anpassa studierna nu när jag har på papper att jag faktiskt har en diagnos som innebär problematik för mig.
Några utav åtgärderna för att underlätta var att jag får ha anpassad stol i salarna för föreläsningar och basgrupp = mindre ont i rygg = mindre smärta = mer fokus. Skriva tenta på dator i litet rum med anpassad stol och möjlighet att resa på mig samt förlängd tentamenstid = mindre smärta = mer fokus = mindre stress = chansen att eleminera total kortslutning i skallen. Anteckningshjälp på föreläsningar = mer fokus på föreläsningen och mindre smärta.
Har även starka funderingar på att våga vara mer öppen om mitt tillstånd. Låta lärare och medstudenter förstå varför jag måste ställa mig upp då och då, varför jag kan börja sluddra och tappa ord och varför jag kommer ha mina anpassningar. Men det är bara en tanke än så länge. Dock värd att reflektera över. Det lär bli svårast eftersom jag alltid försökt dölja att jag är sjuk. Kanske en del av acceptansen att våga erkänna?
Hur som är jag tacksam över vad universitet kan göra för mig. Nu har jag inga anledningar till att misslyckas!