Det var ett tag sedan jag skrev av mig. Kanske för att jag inte känt att jag behövt. Kanske för att jag varit i en manisk period där smärtan och tankar om den ständigt skjutits bort.
För snart ett år sedan fick jag min diagnos som förändrade hela mitt framtida liv. Minns inte datumet bara att jag inte väntade mig att få diagnosen där och då och att jag inte var förberedd på att läkaren skulle säga saker som släckte alla mina drömmar i livet. Sedan var det tack och hej efter beskedet. Skrev och berättade för min pojkvän om besöket men klarade inte av att prata i telefonen. Satt och stortjöt i busskuren i väntan på bussen hem och bad för allt i världen att ingen skulle komma förbi då. Ville bara hem. Bort från läkarbesöket så fort som möjligt.
Det tog närmare ett halvår innan någon sa att drömmarna läkaren släckte inte behövde vara släckta. Att jag visst kan fortsätta rida, träna, plugga vidare, jobba och skaffa familj. Men att allt kan bli svårare. Att få höra motsatsen kanske bör vara en lättnad och en glädje i sig. Men känslan att få allt man vill och älskar släckt framför en och gå och tro det i flera månader är inte lätt att jobba bort. Absolut inte för en överanalytiker, för det hon sa måste väl ligga grunden i någon sanning? Och ville alla som sa motsatsen bara vara snälla och vem sa sanningen? Har aldrig känt mig mer hjälplös och rotlös än då när allt släckts och hela livet såg så bläcksvart ut. Den känslan sitter fortfarande i. Det går inte att skaka av sig. Det tar tid, tid att bevisa framför allt för sig själv att jag kan leva mitt liv igen. Tid att acceptera att det dock aldrig kan bli detsamma igen som innan. Att veta att man alltid kommer att kunna ha det svårare, att smärtan aldrig kommer släppa och att jag ständigt måste förklara mig och min sjukdom för omgivningen som inte alltid tror på en. "Du ser frisk ut", "du är ung och borde orka", "hur ont kan det göra egentligen?" Läkaren satte djupa sår i själen i sitt uttalande, sår som inte läker på ett år. Sår som man efterhand insett finns en gnutta sanning i ändå ju mer svårigheter man får.
Det jag vet med säkerhet är att för exakt 3 år sedan gick min bästa vän, min stöttepelare och trygghet hastigt bort. Det var traumat som utlöste sjukdomen på riktigt. Det var för tre år sedan smärtan en dag aldrig lämnade och bara fortsatte eskalera. Tre år sedan livet förändrades ordentligt. Det dyker fortfarande upp nya symptom som försämrar min vardag och kropp. Tyvärr har erfarenheten av alla dåliga läkare gjort mig så rädd för vården att jag inte vågar söka för det. Klarar inte av att få fler dåliga besked med släckta livsdrömmar.
Jag är så fruktansvärt stark! Kommer aldrig sluta kämpa. Men ibland känns det tugnt och svårt att inse begränsningar och att jag aldrig kommer bli frisk. Har ännu inte slutat hoppas på ett mirakel för att bli frisk.