Morgonen började med ett möte på universitetet hos funktionshinderkoordinatorn. Funktionshinder. Känns fortfarande konstigt att säga. "Jag har en funktionsnedsättning som bildar funktionshinder om inte min miljö och aktivitet är anpassad utifrån mina förmågor sedda till funktionsnedsättningen jag lever med." Några funktionshinder lär jag inte ha i studierna utifrån vad universitetet kan erbjuda mig iaf! Var ett bra möte där många bra förslag kom upp och det finns så mycket som går att göra för att anpassa studierna nu när jag har på papper att jag faktiskt har en diagnos  som innebär problematik för mig. 


Några utav åtgärderna för att underlätta var att jag får ha anpassad stol i salarna för föreläsningar och basgrupp = mindre ont i rygg = mindre smärta = mer fokus. Skriva tenta på dator i litet rum med anpassad stol och möjlighet att resa på mig samt förlängd tentamenstid = mindre smärta = mer fokus = mindre stress = chansen att eleminera total kortslutning i skallen. Anteckningshjälp på föreläsningar = mer fokus på föreläsningen och mindre smärta.

Har även starka funderingar på att våga vara mer öppen om mitt tillstånd. Låta lärare och medstudenter förstå varför jag måste ställa mig upp då och då, varför jag kan börja sluddra och tappa ord och varför jag kommer ha mina anpassningar. Men det är bara en tanke än så länge. Dock värd att reflektera över. Det lär bli svårast eftersom jag alltid försökt dölja att jag är sjuk. Kanske en del av acceptansen att våga erkänna? 

Hur som är jag tacksam över vad universitet kan göra för mig. Nu har jag inga anledningar till att misslyckas! 

Funktionshinder

Studier Kommentera

Morgonen började med ett möte på universitetet hos funktionshinderkoordinatorn. Funktionshinder. Känns fortfarande konstigt att säga. "Jag har en funktionsnedsättning som bildar funktionshinder om inte min miljö och aktivitet är anpassad utifrån mina förmågor sedda till funktionsnedsättningen jag lever med." Några funktionshinder lär jag inte ha i studierna utifrån vad universitetet kan erbjuda mig iaf! Var ett bra möte där många bra förslag kom upp och det finns så mycket som går att göra för att anpassa studierna nu när jag har på papper att jag faktiskt har en diagnos  som innebär problematik för mig. 


Några utav åtgärderna för att underlätta var att jag får ha anpassad stol i salarna för föreläsningar och basgrupp = mindre ont i rygg = mindre smärta = mer fokus. Skriva tenta på dator i litet rum med anpassad stol och möjlighet att resa på mig samt förlängd tentamenstid = mindre smärta = mer fokus = mindre stress = chansen att eleminera total kortslutning i skallen. Anteckningshjälp på föreläsningar = mer fokus på föreläsningen och mindre smärta.

Har även starka funderingar på att våga vara mer öppen om mitt tillstånd. Låta lärare och medstudenter förstå varför jag måste ställa mig upp då och då, varför jag kan börja sluddra och tappa ord och varför jag kommer ha mina anpassningar. Men det är bara en tanke än så länge. Dock värd att reflektera över. Det lär bli svårast eftersom jag alltid försökt dölja att jag är sjuk. Kanske en del av acceptansen att våga erkänna? 

Hur som är jag tacksam över vad universitet kan göra för mig. Nu har jag inga anledningar till att misslyckas! 

Det här med att ha en ständig kamp med sig själv är det nog många som känner igen. Det där tvivlet och dåliga samvetet som gnager i bakhuvudet. "Om jag gjort så? Om jag bara? Om jag inte?"


För mig har det alltid handlat om allt eller inget - inom allt. Går in helhjärtat i sådana perioder att jag inte kan se något annat och så fort jag aviker kommer rösten igen "men borde inte du.." Nej, egentligen borde jag inte. Det enda jag bör är att lära mig ordet "lagom" och förhålla mig till det. Det är inte sunt att träna 20 gånger per vecka, men det är heller inte sunt att aldrig träna. Det är inte sunt att vräka i sig onyttigheter utan stopp men är det verkligen nödvändigt att gå glutenfri/sockerfri vegan på rawfood så fort man tänker "jag bör nog äta nyttigare"? Nej på den frågan också. 

Men sådan är jag. Allt eller inget. Dessa perioder blir totalt maniska. Just nu är det att försöka komma i form efter att min kära diagnos tyckte det vore trevligt med vätskepåslag i kroppen på X antal kilon och några till. Vaknade varje morgon och trodde hela jag skulle sprängas, för hur sjutton får 4 kg vätska plats i en kropp på några dagar?! Under denna period är allt jag tänker på mat och träning. Räknar varenda kalori jag äter, räknar varje kalori jag tränar bort (jo jag vet att det inte är exakt men på ett ungefär). Har ångest inför jul (vaddå, måste man äta normalt då? Hur ska jag klara det? Hur ska jag inte falla tillbaka i inget-beteendet igen där jag inte längre räknar och kan gå upp i vikt igen? Hur ska jag hinna träna? Måste lägga upp träningsscheman för varje dag!) 

Så idag, studierna skrek på mig "vi vill bli klara!" Och jag kände "men då kan jag inte förlora mina hatade kalorier". Det blev en kompromiss - en kort promenad kring kvarteret för att ta lite paus och frisk luft från studierna. Kvarteret slutade i 4 stadsdelar på över en timme. Hallå?! Har jag inte försökt att lära mig detta genom att åka till Linköping i 10 veckor på rehabilitering? Att det är just detta jag ska jobba med? Att jag inte är övermänsklig och att det inte är sunt att hålla på med allt eller inget hela tiden? Jo, men det är heller inte lätt att förhålla sig till något nytt när man ALLTID gjort såhär. Och varför ser man det alltid efteråt när man inte kan stoppa sig själv längre? Jag måste ha en liten gubbe i skallen som kopplar om mina hjärnceller ibland och sätter min logik på ljudlöst. 

Och nej, det behöver inte oroas för mig. Och nej, jag har inte ätstörningar. Och ja, jag försöker jobba på det. Och ja, jag vet att jag snart sitter där med max 3-4 pass i veckan på gymmet och en hälsosam kost. Åtminstone är det mitt mål. 

Jag kan inte vara ensam om detta extrema beteendet, eller?

Det här med "allt eller inget"-beteende

Tankar Kommentera

Det här med att ha en ständig kamp med sig själv är det nog många som känner igen. Det där tvivlet och dåliga samvetet som gnager i bakhuvudet. "Om jag gjort så? Om jag bara? Om jag inte?"


För mig har det alltid handlat om allt eller inget - inom allt. Går in helhjärtat i sådana perioder att jag inte kan se något annat och så fort jag aviker kommer rösten igen "men borde inte du.." Nej, egentligen borde jag inte. Det enda jag bör är att lära mig ordet "lagom" och förhålla mig till det. Det är inte sunt att träna 20 gånger per vecka, men det är heller inte sunt att aldrig träna. Det är inte sunt att vräka i sig onyttigheter utan stopp men är det verkligen nödvändigt att gå glutenfri/sockerfri vegan på rawfood så fort man tänker "jag bör nog äta nyttigare"? Nej på den frågan också. 

Men sådan är jag. Allt eller inget. Dessa perioder blir totalt maniska. Just nu är det att försöka komma i form efter att min kära diagnos tyckte det vore trevligt med vätskepåslag i kroppen på X antal kilon och några till. Vaknade varje morgon och trodde hela jag skulle sprängas, för hur sjutton får 4 kg vätska plats i en kropp på några dagar?! Under denna period är allt jag tänker på mat och träning. Räknar varenda kalori jag äter, räknar varje kalori jag tränar bort (jo jag vet att det inte är exakt men på ett ungefär). Har ångest inför jul (vaddå, måste man äta normalt då? Hur ska jag klara det? Hur ska jag inte falla tillbaka i inget-beteendet igen där jag inte längre räknar och kan gå upp i vikt igen? Hur ska jag hinna träna? Måste lägga upp träningsscheman för varje dag!) 

Så idag, studierna skrek på mig "vi vill bli klara!" Och jag kände "men då kan jag inte förlora mina hatade kalorier". Det blev en kompromiss - en kort promenad kring kvarteret för att ta lite paus och frisk luft från studierna. Kvarteret slutade i 4 stadsdelar på över en timme. Hallå?! Har jag inte försökt att lära mig detta genom att åka till Linköping i 10 veckor på rehabilitering? Att det är just detta jag ska jobba med? Att jag inte är övermänsklig och att det inte är sunt att hålla på med allt eller inget hela tiden? Jo, men det är heller inte lätt att förhålla sig till något nytt när man ALLTID gjort såhär. Och varför ser man det alltid efteråt när man inte kan stoppa sig själv längre? Jag måste ha en liten gubbe i skallen som kopplar om mina hjärnceller ibland och sätter min logik på ljudlöst. 

Och nej, det behöver inte oroas för mig. Och nej, jag har inte ätstörningar. Och ja, jag försöker jobba på det. Och ja, jag vet att jag snart sitter där med max 3-4 pass i veckan på gymmet och en hälsosam kost. Åtminstone är det mitt mål. 

Jag kan inte vara ensam om detta extrema beteendet, eller?

Det var ett tag sedan jag skrev men inte i ondo, jag behövde ha en paus att sortera ut mig själv och jobba med den jag vill vara.

Detta är första veckan som jag inte pendlar till Linköping och mmr2, första veckan sedan jag började för 11 veckor sedan. Att det kan hända så mycket på endast 10 veckor trodde jag aldrig och det fanns ingen optimism i att det skulle göra skillnad. De första veckorna höll jag på att brista ut i gråt så fort jag skulle säga något, jag var så arg och frustrerad, kände att jag bara ville skita i allt och ge upp för inget skulle hjälpa. Kom hem till sambon frustrerad och grät första dagen. Han frågade vad som hänt och jag får ur mig "jag kan inte göra ett v-steg på gympan". Men jag tränade och nu sitter det där jävla v-steget även i sömnen!

Kan inte säga att jag accepterat diagnosen, accepterat att vara sjuk och aldrig bli frisk. Däremot kan jag säga att jag funnit mig i det på ett sätt utan att låta det överväldiga mig. Jag är sjuk, kommer alltid att vara men just idag kan jag gå, jag kan träna, rida, umgås med människor och göra vad jag vill. Kan jag inte det i morgon så kan jag inte, dock behöver jag inte lägga mig ner och vilja ge upp varje gång jag har dem dagarna. De kommer finnas och det blir inget bättre om jag är negativ åt det, för det gör faktiskt inte att jag kommer bli bättre snabbare för att jag hänger läpp. Tvärtom, då får jag bara ont i läppen också.

För några veckor sedan hade jag så fruktansvärt ont i höfterna och kände hur dem höll på att hoppa i felläge flera gånger om dagen. Vågade inte rida av rädsla att dra höfterna ur led och inte komma ner från hästen. Tränade på marken och 3 veckor senare kunde jag hoppa upp igen. Förr hade jag varit arg och ledsen för att jag inte hade kunnat rida men just denna gång när jag tog mig upp igen kände jag bara glädje. Det är inte mitt fel att jag var så dålig och hade ont. Det är skiten i min kropp som jag måste bli vän med för att kunna styra kroppen bättre. För det blir inget bra när två delar drar åt varsitt håll, för jag vet i grund och botten att diagnosen vinner då.

En annan viktig lärdom jag insett är att det inte är skam i att ligga i soffan en kväll, tvärtom. Den där soffkvällen kan göra att jag kan leva dagen därpå. Även fast jag inte känner att jag behöver vila just för stunden så är vilorna så viktiga - varje dag. Det är okej att behöva sätta sig periodvis. (Det är faktiskt okej att använda hjälpmedel och vardagliga lösningar också, även om jag sagt att jag bara ska jobba med det).

Så ja, jag har kommit en bit sedan sist. Dock är detta nog 1/10 av vägen. Det är långt kvar men nu är början gjord iallafall.

Positivare

Vardag Kommentera

Det var ett tag sedan jag skrev men inte i ondo, jag behövde ha en paus att sortera ut mig själv och jobba med den jag vill vara.

Detta är första veckan som jag inte pendlar till Linköping och mmr2, första veckan sedan jag började för 11 veckor sedan. Att det kan hända så mycket på endast 10 veckor trodde jag aldrig och det fanns ingen optimism i att det skulle göra skillnad. De första veckorna höll jag på att brista ut i gråt så fort jag skulle säga något, jag var så arg och frustrerad, kände att jag bara ville skita i allt och ge upp för inget skulle hjälpa. Kom hem till sambon frustrerad och grät första dagen. Han frågade vad som hänt och jag får ur mig "jag kan inte göra ett v-steg på gympan". Men jag tränade och nu sitter det där jävla v-steget även i sömnen!

Kan inte säga att jag accepterat diagnosen, accepterat att vara sjuk och aldrig bli frisk. Däremot kan jag säga att jag funnit mig i det på ett sätt utan att låta det överväldiga mig. Jag är sjuk, kommer alltid att vara men just idag kan jag gå, jag kan träna, rida, umgås med människor och göra vad jag vill. Kan jag inte det i morgon så kan jag inte, dock behöver jag inte lägga mig ner och vilja ge upp varje gång jag har dem dagarna. De kommer finnas och det blir inget bättre om jag är negativ åt det, för det gör faktiskt inte att jag kommer bli bättre snabbare för att jag hänger läpp. Tvärtom, då får jag bara ont i läppen också.

För några veckor sedan hade jag så fruktansvärt ont i höfterna och kände hur dem höll på att hoppa i felläge flera gånger om dagen. Vågade inte rida av rädsla att dra höfterna ur led och inte komma ner från hästen. Tränade på marken och 3 veckor senare kunde jag hoppa upp igen. Förr hade jag varit arg och ledsen för att jag inte hade kunnat rida men just denna gång när jag tog mig upp igen kände jag bara glädje. Det är inte mitt fel att jag var så dålig och hade ont. Det är skiten i min kropp som jag måste bli vän med för att kunna styra kroppen bättre. För det blir inget bra när två delar drar åt varsitt håll, för jag vet i grund och botten att diagnosen vinner då.

En annan viktig lärdom jag insett är att det inte är skam i att ligga i soffan en kväll, tvärtom. Den där soffkvällen kan göra att jag kan leva dagen därpå. Även fast jag inte känner att jag behöver vila just för stunden så är vilorna så viktiga - varje dag. Det är okej att behöva sätta sig periodvis. (Det är faktiskt okej att använda hjälpmedel och vardagliga lösningar också, även om jag sagt att jag bara ska jobba med det).

Så ja, jag har kommit en bit sedan sist. Dock är detta nog 1/10 av vägen. Det är långt kvar men nu är början gjord iallafall.