Nu har det gått snart 2 veckor på mmr2 - alltså rehabiliteringen för min hypermobilitet (överrörlighet). Mycket bra, både med kbt för det psykiska och sjukgymnastik med fokus på hållning och hur jag kan bygga upp mina små muskler för att hålla min kropp på plats utan att känna mig som en geléklump som inte går att styra. Trots att det är ett bra program så är det fruktansvärt tugnt psykiskt. Första veckan gick jag igenom med en mening i mitt huvud "om du inte bryter ihop idag så är du din egen hjältinna". Och det var inte lätt! Även om jag inte kände mig ledsen så darrade rösten varje gång jag sa något. Det är tungt att inse att man inte kan saker man kunnat innan, att man inte klarar simpla saker längre och får dra ner på livstempot. Det är ingen lätt situation att inse att man aldrig kommer bli frisk, att det antagligen alltid kommer kännas som att man bränns levande eller blivit påkörd av en lastbil.

Igår och idag har jag samlat på mig psykisk energi så allt är inte bara ett helvete. Är väldigt känslomässigt rubbad av allt detta. Igår när jag träffade min bästa vän - på första gången på nästan 2 månader (heja smärtan som begränsar) och båda blev tårögda när vi sågs. Sen satt vi i 3 timmar och bara pratade om allt mellan himmel och jord. Idag träffade jag en av mina bättre vänner på gymmet och smed planer på framtiden, skrattade och retades. Nu ska jag fylla på min energidepå mer med att gosa med hästen. I morgon lär jag vara död i kroppen efter dessa två dagar men det är värt det! För jag sitter och ler för mig själv för att jag är så nöjd över dessa två dagar. Jag kan prioritera bort mig själv i 2 dagar för att få känna mig normal och lycklig en stund.

2 veckor in

Vardag Kommentera

Nu har det gått snart 2 veckor på mmr2 - alltså rehabiliteringen för min hypermobilitet (överrörlighet). Mycket bra, både med kbt för det psykiska och sjukgymnastik med fokus på hållning och hur jag kan bygga upp mina små muskler för att hålla min kropp på plats utan att känna mig som en geléklump som inte går att styra. Trots att det är ett bra program så är det fruktansvärt tugnt psykiskt. Första veckan gick jag igenom med en mening i mitt huvud "om du inte bryter ihop idag så är du din egen hjältinna". Och det var inte lätt! Även om jag inte kände mig ledsen så darrade rösten varje gång jag sa något. Det är tungt att inse att man inte kan saker man kunnat innan, att man inte klarar simpla saker längre och får dra ner på livstempot. Det är ingen lätt situation att inse att man aldrig kommer bli frisk, att det antagligen alltid kommer kännas som att man bränns levande eller blivit påkörd av en lastbil.

Igår och idag har jag samlat på mig psykisk energi så allt är inte bara ett helvete. Är väldigt känslomässigt rubbad av allt detta. Igår när jag träffade min bästa vän - på första gången på nästan 2 månader (heja smärtan som begränsar) och båda blev tårögda när vi sågs. Sen satt vi i 3 timmar och bara pratade om allt mellan himmel och jord. Idag träffade jag en av mina bättre vänner på gymmet och smed planer på framtiden, skrattade och retades. Nu ska jag fylla på min energidepå mer med att gosa med hästen. I morgon lär jag vara död i kroppen efter dessa två dagar men det är värt det! För jag sitter och ler för mig själv för att jag är så nöjd över dessa två dagar. Jag kan prioritera bort mig själv i 2 dagar för att få känna mig normal och lycklig en stund.