Jag minns att jag tyckte det var svårt, minst för mina föräldrar. Det var svårt att en dag bara gå i kortärmat ut till köket. Det fanns en spärr där. För jag visste vad jag hade gjort, jag visste hur det såg ut och hur fel det var. Jag ville inte ha kommentarer om det hela för jag skämdes som det var. Första gången mina föräldrar fick se var på en maskeradhoppning då jag var utklädd till ängel och hade trekvartsärmat. När jag väl hade visat en gång så var det lugnt sen. Det var just att ta det steget som var jobbigt.
På den tiden umgicks jag i väldigt många kretsar och väldigt olika. Jag hade en blogg där jag skrev ut mitt namn i någon gång. När jag väl kom ut med att visa mina ärr öppet så fick jag många reaktioner. Folk jag gick förbi på gatan pekade, "viskade" om hur äckligt det såg ut och några tog till och med steget att skrika det efter mig. Det började till och med ringa från hemliga nummer till mig på nätterna och kvällarna. Ibland var det tyst, ibland hörde man skratt och ibland fick man en kommentar hur äcklig och patetisk man var.
Men det som gjorde att jag orkade stå ut var att det även hörde av sig unga tjejer eller bekanta till dem som bad om hjälp. De ville ha hjälp att sluta eftersom de såg att jag hade gjort det. Jag träffade tre tjejer som jag pratade med och som hörde av sig varje gång dem kände suget. Alla tre slutade under den tiden jag pratade med dem. Sen kom saker upp i livet som gjorde att vi tappade kontakten. Ser de ibland på stan och dem ser lyckliga ut. Den känslan att kunna hjälpa någon annan som inte hade kommit lika långt som mig, det gjorde att jag orkade stå ut med glåporden, ryktena och jag bytte nummer efter det också för att slippa telefonsamtalen.
