Jag är en zebraflicka

Kommentera
En dag när jag jobbade i vården och var hemma hos en vårdtagare fick jag mig en tankeställare. Jag fick höra något jag aldrig kommer glömma av någon jag minst hade trott det ifrån. Stod och fixade i hemmet och personen var bredvid i samma rum när jag plötsligt får höra:
 
" - Vet du om varför zebror har ränder?"
" Jag - Nej, varför har dem det?"
" - för att ränderna förvirrar djuren som vill fånga dem. Så att de kan fortsätta leva sitt liv i frihet. Du vet om att du är en zebraflicka va?"
 
Detta satte sig djupt hos mig, första kommentaren jag fick inom vården. Därefter har jag fått andra starka reaktioner från vårdtagare, en tog min hand och pussade sedan på min arm och bad mig lova gråtmilt att aldrig mer göra så. En annan tyckte mina "zebratatueringar i vitt bläck" var betydligt snyggare än alla som har tatueringar i färg. Så nog väcker det reaktioner för på jobbet kan jag inte dölja ärren av hygieniska regler med att inte ha långärmat. Dock är inte det något problem för jag har kommit så långt att jag glömmer bort dem ibland. Jag har inga problem att prata om det eller när folk frågar om mina armar. Det var länge sedan och jag är över det. Samtidigt vill jag inte bli av med ärren, för dem är en så stor del av mig, dem visar vad jag är kapabel till, vilken styrka jag bär inom mig. Det är ett bevis på att jag aldrig kommer sluta kämpa. 
 
För många år sedan när jag precis börjat visa armarna(/benen/magen) och tyckte det var väldigt jobbigt så läste jag en bok. Zebraflickan av Sofia Åkermann. Hon kallade personer med ärr för zebror. Det var så oerhört vackert att jag tog efter det. Jag är en zebraflicka! Jag har ränder och jag skäms inte för dem. Så varför gå runt och säga att det är spår av självskadebeteende och en svår tid när man snarare kan se det som att man är en zebra med styrkeränder över kroppen.