Jag gör det inte med mening och det har inte varit meningen att någon ska ta illa upp eller påverkas utav det, även om det naturligtvis gör det.
Det har varit 2 otroligt tuffa månader för mig och kampen är långt ifrån slut. På fredag kan jag vara tvungen att börja om igen, gå igenom saker på nytt. Är så trött på att kämpa mot vården istället för med men jag måste vara stark. Jag måste fortsätta kämpa. Jag måste fortsätta hålla hoppet uppe.
Jag minns ett möte jag hade under en praktik där en ung person frågade om det gick att bli frisk från att ha fått en utvecklingsstörning som diagnos. De orden träffade mig och det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat när handledaren förklarade att det inte gick och personen som var kring min ålder grät. Jag ville bara ge personen en kram där och då och säga att allt blir bra.
Idag är jag där. Står och frågar om jag någonsin kan bli frisk igen från en obotlig diagnos som förändrar mitt liv mer för varje dag. Jag är rädd att tappa mig själv, bli någon annan, bli någon som folk ser som diagnosen och inte den jag är. Rädd att vänner ska sluta höra av sig, sluta fråga om jag vill ses eller ska med ut om jag säger nej. Rädd att förfrågningarna ska avta om jag inte pressar mig själv att kunna varje gång någon frågar även om jag är helt slutkörd och hellre vill ligga i soffan. Rädd att folk ska sluta ringa, smsa, skriva och prata med mig om det är något dem vill prata om, bara för att jag har mitt eget. Rädd för att folk ska se mig som någon annan. Jag har alltid månat om att höra av mig, låta mina vänner prata med mig om det är något - oavsett hur mycket jag har. För det är enligt mig vad vänskap handlar om.
Jag vet att under dessa månader har jag inte orkat höra av mig till folk. Det är inget personligt, jag har inte träffat många denna sommar. Har alltid försökt se till att svara åtminstone och försökt höra av mig även om det inte är mycket. Jag kämpar med det, men någonstans har jag även tillåtit mig att falla, att släppa taget och gråta och tycka synd om mig själv och inte orkat ringa till folk och fråga om jobb, relationer och andra roligheter som jag borde ha gjort. Men sanningen är att det inte är många som hört av sig till mig heller, vissa har tagit bort mig från facebook, vissa har slutat svara när jag hör av mig, flera gånger har jag inte längre varit bjuden när det hänt saker. Och allt det gör mig fruktansvärt ledsen. Det är som att mina rädslor inträffar.
Det är inte lätt att kämpa med acceptansen att man har en funktionsnedsättning. Det är inte lätt att ha en kronisk smärtrelaterad sjukdom som begränsar mig i allt jag gör. Förlåt för att jag inte brytt mig om er tillräckligt senaste tiden. Och förlåt till folk som inte borde ta illa upp som råkar göra det med detta inlägg. Jag vet att andra också kan ha fullt upp och att jag inte har "ensamrätt" på att ha mycket och må dåligt. Min poäng är bara att jag ser en skillnad från när jag var "virvelvinden" full med energi och gjorde allt för mina vänner och var med på varje fest till nu när jag själv behöver förståelse och någon som hör av sig då och då även fast jag mår sämre. Jag är fortfarande samma människa.