Idag har det varit soffläge hela dagen och en lång tupplur på eftermiddagen. Igår var jag iväg på studentfestligheter efter jobbet. Kände redan på jobbet att knäna och höfterna inte kändes okej och jag fick ställa mig i valet att åka hem och vila på kvällen och då skulle jag vinna på det fysiskt genom att vila kroppen men förlora på det psykiskt genom att känna sig besegrad och isolerad av sjukdomen - igen. Eller så valde jag att åka iväg och veta att jag förlorade på det fysiskt genom väntande värk men vinna på det psykiskt genom att umgås med vänner, vara social och få glömma allt en stund. Jag valde psyket.
Idag kan jag inte gå utan hasar mig fram med stöd av väggar och bänkar. Men det var värt det! Känner mig gladare idag och att åka iväg 6 timmar och umgås med vänner, skratta, kramas, prata och catcha upp allt jag haft dåligt samvete för att jag inte hört av mig om. Ångrar inte dagens mående. Det var värt det.
Man får välja sina fajter. Sjukdomen ger en ingenting gratis. Man måste alltid ge för att få något.
