Igår ringde läkaren och undrade hur jag ville gå vidare med allt. Jag vill köra intesivrehabiliteringen medan hon tyckte jag skulle köra flex. Gång på gång förklarade jag att jag inte kan vara borta från studierna i 10 veckor utan att gå om men det verkade inte riktigt som att hon förstod. När jag berättade att jag subluxerat höften för några veckor sedan och fortfarande har ont sedan dess, att knäna värker satan och att det känns som brännskador i händerna sa hon att hon ville ha ett återbesök nästa vecka för att utreda om hon satt fel diagnos på mig. Att det kanske inte är "bara" hypermobilitetssyndromet utan EDS (vilket är liknande men snäppet värre eller hur man nu ska förklara det) samt att fibromyalgin slagit ut snabbare än hon trodde från början. Då ska även sjukskrivning diskuteras och jag ska försöka med den lilla kraft jag har kvar av allt kämpande mot vården att få intensivrehabiliteringen som just nu känns som mitt enda hopp att klara studierna vidare. För just nu kommer jag inte klara det. Att jag dessutom sedan jag fick diagnosen mer eller mindre gått in i depression och knappt vill lämna lägenheten utan bara ligga i sängen gör inte saker enklare direkt. Till besöket nästa vecka ska min pojkvän följa med mig och ge mig styrka om jag gör slut på alla mina krafter i kampen om rätt vård. För samtalet igår när jag försökte kämpa mig till rehabilitering slutade bara i förtvivlan och tårar utan att jag kom någon vart.
Jag trodde det skulle bli lättare nu när dem hittat orsaken, när jag fått komma till smärtkliniken, när jag fick ett namn på mina problem. Där hade jag fel. Det är en lång kamp kvar innan jag får rätt vård - om jag ens får rätt vård.