Det var ett tag sedan jag skrev men inte i ondo, jag behövde ha en paus att sortera ut mig själv och jobba med den jag vill vara.
Detta är första veckan som jag inte pendlar till Linköping och mmr2, första veckan sedan jag började för 11 veckor sedan. Att det kan hända så mycket på endast 10 veckor trodde jag aldrig och det fanns ingen optimism i att det skulle göra skillnad. De första veckorna höll jag på att brista ut i gråt så fort jag skulle säga något, jag var så arg och frustrerad, kände att jag bara ville skita i allt och ge upp för inget skulle hjälpa. Kom hem till sambon frustrerad och grät första dagen. Han frågade vad som hänt och jag får ur mig "jag kan inte göra ett v-steg på gympan". Men jag tränade och nu sitter det där jävla v-steget även i sömnen!
Kan inte säga att jag accepterat diagnosen, accepterat att vara sjuk och aldrig bli frisk. Däremot kan jag säga att jag funnit mig i det på ett sätt utan att låta det överväldiga mig. Jag är sjuk, kommer alltid att vara men just idag kan jag gå, jag kan träna, rida, umgås med människor och göra vad jag vill. Kan jag inte det i morgon så kan jag inte, dock behöver jag inte lägga mig ner och vilja ge upp varje gång jag har dem dagarna. De kommer finnas och det blir inget bättre om jag är negativ åt det, för det gör faktiskt inte att jag kommer bli bättre snabbare för att jag hänger läpp. Tvärtom, då får jag bara ont i läppen också.
För några veckor sedan hade jag så fruktansvärt ont i höfterna och kände hur dem höll på att hoppa i felläge flera gånger om dagen. Vågade inte rida av rädsla att dra höfterna ur led och inte komma ner från hästen. Tränade på marken och 3 veckor senare kunde jag hoppa upp igen. Förr hade jag varit arg och ledsen för att jag inte hade kunnat rida men just denna gång när jag tog mig upp igen kände jag bara glädje. Det är inte mitt fel att jag var så dålig och hade ont. Det är skiten i min kropp som jag måste bli vän med för att kunna styra kroppen bättre. För det blir inget bra när två delar drar åt varsitt håll, för jag vet i grund och botten att diagnosen vinner då.
En annan viktig lärdom jag insett är att det inte är skam i att ligga i soffan en kväll, tvärtom. Den där soffkvällen kan göra att jag kan leva dagen därpå. Även fast jag inte känner att jag behöver vila just för stunden så är vilorna så viktiga - varje dag. Det är okej att behöva sätta sig periodvis. (Det är faktiskt okej att använda hjälpmedel och vardagliga lösningar också, även om jag sagt att jag bara ska jobba med det).
Så ja, jag har kommit en bit sedan sist. Dock är detta nog 1/10 av vägen. Det är långt kvar men nu är början gjord iallafall.