Idag är en sådan dag jag bara biter mig i läppen för att inte gråta på jobbet varje gång tankarna om allt kommer upp. Det gör sig hela tiden påmindt genom att värka i knän och handleder efter att ha simmat i två timmar med brukare och dragit lite för tunga rullstolar. Jag vill tillbaka till mitt förra jobb, i Söderköping med alla underbara kollegor men det gör ont att veta att jag inte ens klarar detta som är lättare så jag kommer aldrig klara det arbetet. Jag trivdes så bra. Fick ta det jobbiga beslutet att säga upp mig från alla extratimmar i framtiden också idag. Det är tungt att behöva inse allt jag får offra, ge upp för att jag inte längre kan. Att få diagnosen var en käftsmäll fast jag visste det innerst inne bakom all förnekelse. Utan diagnosen så hade jag hoppet att jag kanske bara inbillat mig allt, drömt ihop, fått för mig och att det skulle ge med sig snart. Med diagnosen var det som att få hoppet bortslitet och få en bekräftelse på att kroppen är förstörd och bara kommer bli värre. Jag vill inte detta. Önskar inte ens min värsta fiende denna skit. Vill bara vara frisk och hel igen.