Nu har det gått ett par dagar sedan jag fick diagnosen och redan har rätt mycket hänt. Mitt humör har varit väldigt skiftande från att vara glad för att äntligen bli tagen på allvar till förtvivlad och hopplös till ledsen och till att känna mig starkare och envisare än någonsin. Har skiftat i humöret ett par gånger i timmen och har fått ut alla känslor på samma gång. Har kunnat prata med min pojkvän om allt, släppa på känslorna och gråta. Har kunnat skriva med vänner angående det och skämtat bort det eller beklagat mig. Från min omgivning har jag fått stöd. Men jag vet fortfarande inte helt vad mitt syndrom innebär. Fick det inte förklarat för mig av läkaren, har bara läst på om det på internet. Där och då hade jag svårt att ställa den frågan också, det var som att helt plötsligt skrek 1000 frågor i min skalle så det blev kortslutning och jag fick inte fram en enda.
Sista dagarna har jag börjat lyssna på kroppen mer och mer. Tar mer pauser. Tar och vilar mer. Sambon får ta det tyngre och jag gör allt i min egen takt. Utan min sambo vet jag inte hur jag skulle klara allt. Är oerhört tacksam för att han diskar, dammsuger, bär matkassar, hänger tvätten och hjälper till att laga maten. Han är bäst ❤️
På mitt lilla hörn gör jag allt i min takt, går och dammar, sorterar, organiserar, planerar och plockar i lägenheten. Allt i min egen takt. Lägenheten är ren och fin, men inte med samma mått som när jag kände mig friskare. Fast det var lite extremt att damma och dammsuga varje dag. Nu tar vi allt på söndagar. Då städar vi, vi handlar utefter matlista vi satt upp för veckan, gör matlådor och tvättar varannan helg. På så sätt samlar jag kraft på lördagen för att orka söndagar. Det är inte så att jag sänkt min egen kapacitet senaste dagarna, bara det att jag lyssnar mer till vad jag klarar av och när jag behöver vila.
