Egentligen ser jag mig som en väldigt svag person. Min stackars sambo har nog upplevt 10 olika flickvänner under senaste två dygnen. Sidorna som visats mest är förtvivlan, sorg och ilska. Men samtidigt så sa läkaren att jag ska vara glad om jag ens kan träna och med dem orden har min envishet dragit igång och jag tränar hela kroppen två gånger i veckan och har redan upptäckt mer småmuskler i kroppen. Jag kan inte längre dra ut skulderbladen från ryggen utan dem sitter kvar där dem ska. Nog att jag fått sänka alla vikter och kör så lätt att jag inte har fått träningsvärk ännu. Men jag höjer något varje gång och börjar komma tillbaka. Vill hellre börja lugnt och bli seg i musklerna än snabbt bli stark för stunden.
När jag kom hem idag valde jag att inte åka till gymmet och låg i sängen och deppade, enda tills en vän berättade att han mådde dåligt. Det fick mig att vakna ur sorgen, vilja finnas stark och hjälpa där istället för att drunkna i självömkan. Jag steg upp, tog mig till gymmet och körde på och kom ut därifrån starkare och gladare psykiskt.
Det fick mig att inse mer än tidigare, jag kommer inte alltid vara stark, men det behöver inte vara en svaghet. Det är mänskligt. Jag kommer falla, jag kommer ha dagar som är ofattbart tuffa och olidliga. Men jag kommer lära mig saker av det, jag kommer bara bli starkare. Även om jag varit väldigt negativ stundtals i bloggen och bara spytt galla på allt så finns det ljusa stunder också. Jag kommer ha tunga stunder som syns i bloggen och jag ber om ursäkt för det. Men jag måste få ur mig allt ibland och det behövs komma ut mer när det är tugnt och bra dagar njuter jag mer av än behöver skriva av mig om. För att bli starkare. För att kunna hjälpa andra som förr. För att orka igenom dem tuffaste stunderna. För ingen klarar allt, inte ens jag, även om jag gärna vill tro det ibland.