Just nu är jag inne i en period där jag totalförnekar min hälsa. Vill inte ens känna efter hur ont jag har. Slår undan allt och gör precis vad jag vill och känner för i mitt liv. Kanske inte det bästa då det kommer bita mig senare men jag orkar faktiskt inte bry mig just nu. Jag vill ha ett normalt liv! Så att få göra allt jag vill känns underbart just nu. Fick sluta på värktabletterna eftersom jag bara spydde upp skiten igen, äter medicin för att hämma magsyran och förhoppningsvis efter ett tag med denna tror läkarna att jag kan börja på värktabletterna igen.
Senaste veckan har jag haft Kajsa, jag har jobbat, börjat på mitt 3:e jobb, pluggat på heltid och träffat vänner. Insett att denna månad har jag jobbat 75% och pluggat 100%. Hur jag lyckas vet jag inte själv men just nu är jag tacksam över mina dygn som verkar ha 48 timmar. Jobbet kommer bli mindre om en månad då jag inte bokat upp mig mer men utan studielån får man jobba för varje krona. Dessutom ser jag jobbet som en erfarenhet rikare, just för att det är inom vården och är passande inför mitt kommande yrke. Har lagt om kosten igen och känner mig bättre på sockerfritt och bara kött och grönsaker. Förhoppningar är att bli lite fastare, inte pga vikthets utan pga att det blir lättare för kroppen = mindre påfrestning på lederna. Men mäter inget i kg, har inte ens skaffat mig en våg så det låter vi bli helt och hållet.
När folk frågar mig hur jag orkar, hur jag mår nu och hur kroppen står ut svarar jag bara att jag inte vet. För att ge ett riktigt svar krävs att man känner efter, vilket jag vägrar göra. Jag kommer kämpa på, förneka och stå ut tills det inte längre går att förneka och stå ut. För så gärna vill jag ha en frisk kropp, ett normalt liv och slippa smärtan. Men nog märker man av någonstans att kroppen skriker på mig att jag bör lyssna eftersom jag har svimmat och varit nära på det ett par gånger till. Men jag vill inte. Vill förneka. Vill vara normal. Vill inte acceptera ödet. För just nu i alla papper och journaler så är jag faktiskt normal, där har jag inga problem eftersom jag inte har någon diagnos. Så det är vad jag lever efter just nu.
